Annons

Förbrödring är inte kolonisering

Utställningar med konst och kulturföremål från främmande kulturer skapar förståelse och respekt för andra folk och nationer. Att ”avkolonisera” museer genom att återbörda artefakter undergräver detta hedervärda arbete.
Ledare • Publicerad 20 november 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Gör skillnad på stöldgods och rättmätigt införskaffade föremål – och sätt allt i ett historiskt perspektiv.
Gör skillnad på stöldgods och rättmätigt införskaffade föremål – och sätt allt i ett historiskt perspektiv.Foto: Bernd Weissbrod

Finns det ett historisk gräns för äganderätten? Var går den, och varför? Kan nationer och kollektiva gemenskaper göra anspråk på sådant som tillhört deras förfäder men som nu finns i någon annans ägo? Sådana frågeställningar hamnar man oundvikligen i när man reflekterar över hur kulturarv under seklernas lopp spridits för vinden och hamnat på museer, hos samlare eller universitet.

Frågan aktualiserades förra veckan när kulturminister Parisa Liljestrand (M) meddelade att den borgerliga regeringen beslutat att de så kallade Beninbronserna ska repatrieras till Nigeria. Staten Nigeria existerade förvisso inte när Beninbronserna kom till Europa, men kungariket Benin som de togs ifrån ligger i dagens Nigeria. Och, viktigt i sammanhanget: föremålen stals av brittiska soldater i samband med plundringar 1897.

Annons

Frågan om återlämnande av kulturella artefakter är snårig och förtjänar en nyanserad diskussion. Att återlämna stulna eller på annat sätt otillbörligt förvärvade kulturskatter är moraliskt riktigt. Se till exempel på hur judisk konst som stals under nazismen även i vår tid återbördas till rättmätiga ägare.

Men hur långt tillbaka gäller den principen? Går man tillräckligt långt tillbaka i historien ändras förutsättningarna. Under lång tid var det en av alla länder accepterad norm att arméer i krig också tog krigsbyten – det var så att säga en nödvändig, men förfärlig, ekonomisk princip. Att således återlämna lagligt förvärvat krigsbyte – som den beryktade Silverbibeln – vore mer problematiskt.

”Att återlämna stulna kulturskatter är moraliskt riktigt.”

Sakta men säkert reformerades dock krigets lagar. Redan Gustav II Adolf begränsade i sina krigsartiklar 1621 utrymmet för svenska soldater att ta kulturföremål eller religiös egendom som krigsbyte. Och som ett viktigt steg i framväxten av internationell rätt förbjöd Brysseldeklarationen 1874 förstörelse, plundring och bortförande av konst och religiösa föremål. Detta alltså nästan ett kvartssekel innan plundringen av Benin.

Även om Brysseldeklarationen inte var rättsligt bindande vittnade den ändå om rättsutvecklingen, och var en direkta inspirationskälla till Haagkonventionen om samma ämne som togs fram 1899. Ur ett strikt perspektiv skulle man i och för sig kunna argumentera för att Beninbronserna togs innan konventionen hade ratificerats, men faktum kvarstår att föremålen stals – det rörde sig inte om köp, gåvor eller andra typer av moraliskt acceptabla former av överlåtelse. I Sveriges fall blir saken mer komplex eftersom det inte var svenskar som stal föremålen.

Eftersom det rör sig om en stöld skiljer sig detta fall från många andra diskussioner gällande repatriering av kulturella föremål. Inom ramen för en kulturpolitisk kamp att ”avkolonisera” museer vill vissa återbörda föremål som egentligen har införskaffats på laglig väg. Då är saken en helt annan. Det resonemanget utgår inte från gemensamt överenskomna, bindande konventioner utan från postkoloniala teorier om kulturell kolonisering.

Men en sådan hållning är inte bara orättvis och ohistorisk, den riskerar också att undergräva museernas möjlighet att genom sina utställningar skapa förståelse och respekt för andra folk och kulturer.

Att återbörda stöldgods är en sak. Men rättmätigt införskaffade kulturobjekt har en betydelsefull plats på våra museer och gör gott i att stå kvar där de är – även om de råkar ha placerats där av postmodernitetens mest förhatlige person, den kristne 1800-talseuropén.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons