Förändring i vargkonflikten
En kraftigt minskad vargstam i Sverige. Plötsligt är det numera regeringens målsättning, enligt ett besked från landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S).
Det är ytterligare ett exempel på hur fjärran de rödgröna regeringarnas dagar nu känns. Vem minns inte dåvarande miljöminister Åsa Romson (MP) som kallade vargen för utrotningshotad. Med sin jaktkritiska kommunikation, som kontrasterade mot den socialdemokratiska landsbygdsministerns på vars bord frågan låg, blottades redan 2015 motsättningarna inom en regering bestående av de ideologiskt så olika Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En slitning som väljare gör väl i att komma ihåg inför valet. De handlingsförlamande slitningarna kan komma åter.
Att regeringen nu efter många års debatter plockar upp vargfrågan vittnar återigen om hur stad och land-konflikten blivit allt viktigare som politisk dimension. Fler och fler partier har den senaste tiden försökt profilera sig mer och mer för att locka landsbygdens väljare. Vargfrågan är då svår att komma undan. ”Acceptansen har minskat”, som Sätherberg formulerade det.
Socialdemokraterna har förvisso sedan många år tillbaka ett kongressbeslut om att verka för en vargstam på minst 200 individer. Men så sent som i februari i år instämde nuvarande miljöminister Annika Strandhäll (S) i kritiken mot kristdemokraternas partiledare Ebba Busch då hon i en tv-intervju krävde en halvering av vargstammen som just nu består av ungefär 400 vargar.
Busch anklagades då för att vara populist, och Strandhäll menade att Sverige i sådana fall skulle bryta mot EU:s direktiv och att det skulle innebära att vargstammens gynnsamma bevarandestatus ej kan upprätthållas. Men vad Busch krävde var i överensstämmelse med vad Socialdemokraterna enligt partiets kongressbeslut eftersträvar. Menar Strandhäll alltså att hennes egna partis politik är populistisk? Frågan blir än mer berättigad nu efter landsbygdsministerns besked.
”Förra veckan röstade riksdagen igenom ett krav på att sänka lägstanivån för vargstammen, vilket regeringen då motsatte sig.”
Frågan är också hur väl regeringens nya linje rimmar med Naturvårdsverkets mål att vargstammen behöver ligga över dagens referensvärde på 300 vargar, något som myndigheten tidigare uppgett är förankrat hos regeringskansliet.
Förmodligen har regeringen på även denna punkt insett att man inför valrörelsen behöver ompositionera sig för att minimera ett eventuellt underläge gentemot oppositionen, som på punkt efter punkt drivit regeringen framför sig. Natofrågan var ett exempel. Vargfrågan en annan. Det var bara förra veckan som riksdagen röstade igenom ett krav på att sänka lägstanivån för vargstammen, vilket regeringen då motsatte sig.
Att det rör på sig i de partipolitiska leden vad gäller vargfrågan är välkommet. Tidigare har det på sina håll funnits en rädsla för att ta sig an frågan. Man har bekvämt lutat sig tillbaka och menat att det är upp till expertis och myndigheter att avgöra. Och visst ska de inte ignoreras. Men det var politiker som 2013 i riksdagen satte en riktlinje att vargstammen ska ligga på 170-270 individer.
Frågan är till syvende och sist politisk, och flera olika intressen behöver då vägas mot varandra – såväl värnandet av vargstammens överlevnad som respekten för dem som lever och verkar i områden där vargen har blivit ett problem. Ett svartvitt antingen-eller är inte eftersträvansvärt.
