Folkhemsel från Bryssel
Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme i ett försök att ringa in det politiska hantverkets essens. En vilja som kan ta sig i uttryck på primärt två olika sätt – att vilja förändra, eller att vilja bevara. Om politiker eller partier inte verkar vilja något skulle de därmed förlora något av sitt existensberättigande. Kanske är det mot den bakgrunden man ska se en viss typ av utspel som tid efter annan görs från politiskt håll, där syftet ibland tycks vara att primärt ge väljare och medier en bild av handlingskraft, och mindre är ett resultat av policyverkstad.
En riskabel strategi. Det heter förvisso att friskt vågat är hälften vunnet, men det finns nog en och annan makthavare som skulle vilja göra diverse utspel ogjorda. Ingen är väl i dag gladare än Magdalena Andersson (S) åt att knappt någon minns hur Socialdemokraterna under valrörelsen förkunnade att man skulle verka på EU-nivå för att frikoppla gaspriserna från EU:s elprismodell för att på så sätt få ned elpriserna och ”ta tillbaka kontrollen”. Partiet låtsades inte om att EU-kommissionen redan hade ett sådant förslag på bordet. Ett förslag som Bryssel nu för övrigt övergett eftersom det inte bedömdes vara en effektiv lösning.
Men partiet tycks fortfarande använda sig av samma klippa och klistra-metod. Socialdemokraterna har ”tänkt och arbetat” sades det när partiet under onsdagen återigen lanserade ”ett helt nytt förslag” kopplat till elprisfrågan, denna gång kryddat med namnet ”folkhemsel”. Ett epitet som väl är menat att väcka folkhemsnostalgiska känslor men som snarare framstår som pekoralt.
”Man kan diskutera hur nytänkande det är att framställa andras förslag som sina egna.”
Förslaget går i korta drag ut på att staten ska köpa upp en andel av den el som hushållen förväntas förbruka och och auktionerar ut den på långa kontrakt till dem som kan leverera elen billigast, med syftet att ge konsumenterna fasta elpriser på en lägre nivå. Staten måste då träda in som en buffert som tar risken.
Det var bara förra veckan som EU-kommissionen presenterade sitt förslag om att minska elprisernas fluktuering. Som av en händelse handlade det bland annat om att främja långsiktiga kontrakt med fasta avtal mellan köpare och producenter, med hjälp av att staten kliver in och förbinder sig att betala mellanskillnaden om elpriset är lägre än det fastställda prisgolvet.
Det vore förvisso välkommet om den svenska energipolitiska debatten äntligen kunde lämna det enformiga skyttegravskriget om huruvida vindkraft eller kärnkraft är bäst för Sverige. ”Att våga tänka nytt”, som Andersson sa, är i sammanhanget uppfriskande. Men man kan diskutera hur nytänkande det är att framställa andras förslag som sina egna.
