Margareta Barabash: Fler unga borde få åka på en hågkomstresa
Tidigare i veckan beslutade regeringen om att stärka förutsättningarna för hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser. Sex miljoner kronor under 2023 kommer att fördelas mellan Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), Voksenåsen AS och Forum för levande historia.
Det är ett välkommet beslut. I vintras uppstod nämligen rabalder kring just stödet till hågkomstresorna. Ett tillfälligt stöd som den tidigare regeringen öronmärkt till SKMA för åren 2020–2022 löpte ut och till en början meddelades att den nya regeringen inte avsåg att förlänga det. Det starka missnöjet från bland annat SKMA ledde emellertid till en svängning. Stödet förlängdes.
Att satsa särskilt på undervisningen om Förintelsen i skolorna är en sak, om än självklar. Men att få åka på en hågkomstresa är någonting helt annat. Historien silas inte genom en smått träig läsebok, utan växer till liv framför ens ögon.
Att just Voksenåsen får ett extra tillskott är glädjande. Voksenåsen är ett norsk-svenskt samarbetscentrum, som Norge ursprungligen gav Sverige i nationalgåva som tack för hjälpen under andra världskriget. Sedan flera år tillbaka arrangerar centret studieresor för såväl skolklasser som politikergrupper. Fokuset ligger på att utbilda om Förintelsen i vårt grannland – dessvärre en okänd del av historien för många svenskar.
Innan kriget och ockupationen bestod Norges judiska befolkning av cirka 2100 personer. Hälften av dem lyckades fly till Sverige, de flesta vintern 1942–43. Men 773 män, kvinnor och barn deporterades till Tyskland och Polen, där så gott som alla mördades. Endast 38 överlevde.
De norska judarnas flykt till Sverige ledde till en rejäl omvändning inom svensk politik och var en bidragande faktor till att vi ett år senare tog emot nästan samtliga danska judar som flydde undan ockupationen.
”Det var bara ett steg som skiljde mellan ett liv i fred och ond bråd död.”
I vintras var jag själv med på en hågkomstresa arrangerad av Voksenåsen, med stöd från Micael Bindefelds Stiftelse. De tre dagarna var rika på intryck, men en programpunkt stack ut särskilt. Vi läts vandra samma sträcka genom skogen som många norska judar vandrat under flykten till Sverige. När vi passerade gränsövergången drabbas samtliga deltagare av en kuslig insikt. I dag är det enda som vittnar om landsgränsen en skylt. Det går att hoppa fram och tillbaka mellan länderna om man så vill. Men under kriget var det bara ett steg som skiljde mellan ett liv i fred och ond bråd död. Bokstavligt talat, ett steg.
Det var en upplevelse som aldrig skulle gå att läsa till sig. En upplevelse som så många unga svenskar som möjligt borde få ta del av. Oavsett om resan går till Norge eller något annat europeiskt land. Kunskapen om den stora förbrytelsen måste föras vidare.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.