Finansministern som ogillar råd

”Vi blev utskällda efter noter”, berättade professor John Hassler om när han som ordförande hade lämnat Finanspolitiska rådets rapport till finansminister Magdalena Andersson. Rapporten var enligt finansministern en ”mental härdsmälta från det Finansretoriska rådet”.

Finansministerns utfall mot en myndighetsansvarig skulle i andra sammanhang ses som ett uttryck som närmar sig ministerstyre. Att döma av debatten i Sverige har KD-ledaren Ebba Bushs möjligen mindre humoristiska liknelse mellan kardinal Richelieu och finansministern lett till större diskussion, än finansministerns härskartekniker gentemot en av regeringens granskare. Det är ett underbetyg åt svensk offentlighet.

Den av allt att döma blivande S-ledarens påhopp som skakade rådets opolitiska tjänstemän kom inte som en blixt från en klar himmel. Andersson har aldrig gillat det finanspolitiska rådet.

Socialdemokraterna reserverade sig mot det av Anders Borg skisserade rådet under Alliansregeringen. Oberoende råd och självständiga granskare var något som S-oppositionen betraktade som främmande fåglar.

Men initiativet till ett självständigt råd var inget som Borg själv hade hittat på utan något som både Internationella Valutafonden och OECD förespråkar. Och ganska snart fick också Anders Borg själv hård kritik från det råd som han initierat.

Magdalena Andersson inledde som finansminister med att säga att under en ”S-regering är behovet av ett råd inte så stort”. Förminskandet av rådet fortsatte sedan, både i ord och i handling.

Internationella Valutafonden IMF uppmärksammade i en granskning av rådet redan 2015 att det saknade resurser för att kunna utföra sin uppgift.

Regeringens svar var tystnad.

I en senare utredning Vägar mot en starkare uppföljning av överskottsmålet uppmärksammades att det svenska finanspolitiska rådet har en svagare ställning än många av dess internationella motsvarigheter.

Det lyder under regeringen, som det ska granska. Det har heller inga budgetgarantier. I utredningen föreslogs att Finanspolitiska rådet i likhet med Justitieombudsmannen, Riksrevisionen och Riksbanken istället skulle läggas under riksdagen, för att skydda dess oberoende.

Finanspolitiska rådet tog kritiken mot det egna arbetet på allvar. 2017 tillsattes en extern utredning från forskare vid Uppsala universitet som genomförde en språkgranskning i syfte att se om regeringar av blå och röd kulör behandlats olika. Professor Anna-Malin Karlsson svarade med ett tydligt ”nej” på frågan om finansministrarna behandlats olika.

Anderssons slängar mot John Hassler handlade således inte om personkemi eller om finansministerns humör utan illustrerade väl vilken syn finansministern har på den oberoende granskaren.

Det försvagar också trovärdigheten i socialdemokraternas bildsättning av att demokratins och rättsstatens institutioner måste skyddas mot olika typer av hot från högerpopulister. Här ser man inte bjälken i det egna ögat. Handlingen gentemot Finanspolitiska rådet går på tvärs med orden om institutionernas autonomi.

Kalmarbördige riksdagsledamoten Niklas Wykman (M) går åt andra hållet och föreslår att rådet ska stärkas med både resurser och befogenheter att löpande granska regeringens ekonomiska politik. Förslaget presenteras mot bakgrund av det ”siffertrixande” som Wykman uppmärksammat i budgetpresentationerna.

Tanken är väl värd att diskutera, även om risken med denna typ av löpande granskningar är att demokratin centreras till en process mellan olika statsorgan..

Varför inte börja med att föreslå ett ökat oberoende och i den kommande skuggbudgeten höjda anslag för rådet?