Feminismen är dogmatisk, utopisk och elitistisk
Sylvia Asklöf, feministisk politisk redaktör, skriver (13.11) att jag har orsakat ”tumult” ända bort i mörkaste Småland med mina artiklar om statsfeminismens könsdressyr (SvD 5.11, 12.11). Och det med rätta, tillägger hon argt.
I Sverige utbryter nämligen ”tumult” när feminismens trossatser ifrågasättes. Att bara andas att människan är en biologisk varelse är som att påstå att jorden är rund, närmakten vill få oss att tro att den är platt.
Tack för tumultet. Tystnad är det värsta en opinionsbildare kan drabbas av. SvD:s läsare tumultade med ett massivt skrattande stöd i sina mejl. Makthavarnas repressiva tystnad, som många läsare varnade mig för, infann sig inte heller. Den genuselit jag kritiserade fick plötsligt många arga ansikten i tumultet. Några av dem har jag beskrivit i artikeln ”Genuseliten vill ha ett nytt folk” (12.11).
Sylvia Asklöf passar väl in i den dystra talkören. Hon är själva arketypen för genuseliten: en arg feminist under 40 med goda mediekontakter.
Fast Sylvia tycker att hon är en speciell feminist.
Hon vill inte buntas ihop med mainstream-feminism. Hon är en småländsk feminist, som vill bli en riktig karl.”Fram till att jag var åtta eller nio så var jag (-) Emil i Lönneberga,” avslöjar hon stolt. [Claesons tankestreck, red. anm.]
Karin Yngman från Blomstermåla kommenterar (18.11) elegant könsbytesfeminismen. Jag instämmer.
Men Sylvia är också något så speciellt som en borgerlig feminist. Hon vill inte buntas ihop med genussocialism. Det är ju vänster (hu!). Men hon tycker, precis som alla andra feminister, att könsrollerna är sociala konstruktioner som vi bör befrias ifrån. Biologiska och genetiska fakta är försumbara.
För att få ekvationen att gå ihop tar hon till borgerlighetens (och liberalismens) eget magiska kodord: INDIVIDEN. En könsrollsbefriad människa kan enligt borgerliga feminister kallas individ. Då blir borgerlig feminism okej.
Utan att hon är medveten om det, har Sylvia pekat ut den nya, genusbefriade folkhemsmänniska jag beskriver i mina artiklar. Genuseliten må vara borgerlig eller socialistisk, den förespråkar en ny människa, ett neutrum, ett lagom-kön, som varken är man eller kvinna och helt frikopplad från sitt genetiska och kulturella arv.
En omänskligt likriktad och osexig individ. En idealmedborgare i den svenska enpartistaten.
Precis som marxismen är feminismen dogmatisk, utopisk och elitistisk. Utifrån kvasivetenskapliga doktriner ska världen i en diffus framtid bli perfekt. Kvinnorna är feminismens proletärer, som ska ledas till lyckoriket av en upplyst genuselit. Såna som Sylvia. Och Gudrun Schyman. Feminismen passar särskilt illa ihop med liberalismen. Sann liberalism är nämligen tolerant. Den tillåter oss att vara de otidsenliga, strukturförtryckta bimbos och machos vi är i genuselitens ögon.
Det är tur att Emil i Lönneberga uppfanns före statsfeminismen. En sådan feministiskt omedveten och genusobefriad svensk har världen sällan skådat. Det är därför vi (och Sylvia) älskar honom.
Elise Claeson
Fri skribent på SvD:s ledarsida, krönikör i Läkartidningen, tidigare skribent på Finanstidningens ledarsida
SVAR: Flera frågor inställer sig när man läser Elise Claesons svar på min krönika. Den tog sin utgång i att man inte kan generalisera kring hur män och kvinnor ”är” – baserat på egna erfarenheter som liten flicka.
1) Var finns de verkliga sakargumenten – för biologism och emot könsroller som social konstruktion – i Elise Claesons text?
2) Vad ligger egentligen i individbegreppet för Elise Claeson – som är borgerlig skribent liksom som jag själv?
3) Introspektivt: Vad tror Elise Claeson, tidigare skribent på Finanstidningens ledarsida, att hon skulle gjort idag om det inte vore för 1900-talets kvinnofrigörelse?
4) Machos och bimbos, skulle detta vara eftersträvansvärt? Jag vill varken etiketteras som macho eller bimbo. Om Elise Claeson vill betrakta sig som bimbo så får hon förstås, för min del, göra det – helt i liberal anda.
Sylvia Asklöf
