Feltänkt om EU-demokrati
De är inte ute på turnéer, åtminstone inte i Sverige. Deras tv-debatt häromveckan visades i andra länder, men inte i Sverige. Och märkligast av allt: det är så här partierna tycks vilja ha det.
Socialdemokraterna, till exempel, har inte gjort några nämnvärda ansträngningar för att visa på fördelarna med att tysken Martin Schulz, Europaparlamentets nuvarande talman, blir EU-kommissionens ordförande. Ändå är det så det är tänkt att fungera. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har utsett Schulz till sin kandidat. Blir gruppen efter valet störst i parlamentet, förutsätts det att dess kandidat också blir kommissionens ordförande.
Detta spelar roll. Kommissionens ordförande fördelar posterna i kommissionen, som har till uppgift att föreslå ny EU-lagstiftning, förvalta EU:s budget och sköta unionens löpande arbete. Att ge denna position en starkare demokratisk legitimitet, och samtidigt stärka Europaparlamentets ställning, borde vara av största intresse för de svenska kandidaterna. När de samtidigt vill ”bryta högerstyret” i Bryssel, borde socialdemokraten Schulz passa som hand i handske i valrörelsen.
Men så enkel är sällan politiken. Att lyfta fram en tysk i en svensk valrörelse, som dessutom går ut på att slå mynt av misstron mot EU och Europa, vore ett taktiskt självmål. Att tala om vad mer demokrati på EU-nivå konkret innebär, i stället för att ondgöra sig över bristerna, är riskabelt likaså. Bättre då att agera som om toppkandidaten Schulz inte finns förrän efter valet.
Rent sakligt är Schulz, bortsett från att han har utnyttjat sina kanaler som talman för att driva valkampanj, knappast sämre än någon annan. Samma kan sägas om den kandidat som den konservativa EPP-gruppen, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, har valt: Jean-Claude Juncker från Luxemburg.
Men vad gäller Juncker hade i alla fall de svenska Moderaterna det goda omdömet att lägga ner sina röster. För det stora problemet med att grupperna i Europaparlamentet utser toppkandidater till posten som ordförande i EU-kommissionen är inte att företaget är naivt eller att de nationella partierna sedan underminerar demokratisträvandena. Det är inte ens att kvaliteten på kandidaterna sjunker, i och med att man hänvisas till dem som inte i dag har tunga politiska uppdrag.
Det är att det politiska systemet rubbas, så att EU-kommissionen – som självständigt ska värna EU:s fördrag – får en partipolitisk prägel. Redan nu rymmer unionen ett stort mått av kamp mellan motstridiga viljor; att en kommission av partipolitiskt snitt skulle bidra till splittringen är således lätt insett. Finessen med dagens system, maktdelningen, skulle samtidigt försvagas.
Det hade hedrat övriga svenska partier om detta hade varit deras huvudinvändning mot det välmenta men feltänkta försöket att genom partipolitiska toppkandidater göra EU mer demokratiskt. I stället tycks deras huvudproblem vara att årets kandidater inte talar svenska.
