Felräkningspengar här, megaskandal där

Olsson jämför med försvarets budget på totalt 40 miljarder. När försvaret missade en och en halv miljard blev det stor politisk skandal. Oförmågan att hantera pengar har lett till att hela systemet med officerskarriärer har ifrågasatts. Nu har också en civil chef tillsats med uppgift att sköta det överbefälhavaren inte anses kunna: hålla i pengar.

Om nu försäkringskassan råkar betala ut 16 miljarder för mycket under ett år – borde då inte den få en ny chef som ersätter den ordinarie generaldirektören i alla ekonomiska frågor? Vem ifrågasätter försäkringskassehandläggarnas utbildning, inställning och karriärer?

Eller finns människor som anser att budgetmålen för Försäkringskassan visserligen är viktiga, men måste vägas av mot andra, som att ge stöd till försäkringstagarna och behandla dem på ett rimligt humant sätt? Vi kan jämföra med hur många som anser att försvaret kan ha andra mål än att hålla sin budget, mål som ibland kan vara viktigare än resultat- och balansräkningarna.

Dessutom visar det sig vara så, att försvaret håller sina ramar betydligt bättre än vi tror, eftersom de larm som regelbundet kommer handlar om förväntade kostnader, sådant som sedan undviks genom att dra ned på verksamhet. Förra året fick försvaret till och med pengar över – hur stor nyhet blev det?

Den försäkring vi har om kriser skulle drabba Sverige har blivit allt mer uttunnad. Häromdagen fick vi höra att ytterligare ett fredsregemente sannolikt skulle läggas ned, när verksamheten än mer skulle präglas av våra fjärrinsatser. Och snart varenda enskild helikopter har blivit föremål för allmän diskussion. Hur vet vi förresten att det verkligen är helikoptrar som försvaret behöver mest av allt? Kanske är krigsfartyg med lång uthållighet eller bättre pansarfordon viktigare.

Är vi inte väldigt kortsynta när vi diskuterar vad våra skattepengar ska gå till? Medan många utvecklingsländer eller nya välfärdsländer jorden runt klart och tydligt sätter långsiktiga framtidsinvesteringar först, är omfördelning här och nu det som präglar vårt meningsutbyte.

Det bådar illa, för hur det än är, är vi beroende av staten för sådant, som ska ge resultat om tjugo år eller om femtio. Om politiken inte kan lyfta sig från dagsperspektiv när det behövs, då har den misslyckats.