Fel av polisen att inte utreda tjänstefel

Det råder nu ingen tvekan om att polisen i dag har en rad ärenden i Kalmar som rimligen ska prioriteras i första hand. Vålds- och mordvågen kräver stora resurser för både förundersökningsledare och poliser som arbetar med spaning eller trygghetsskapande åtgärder.

Anmälan om tjänstefel droppade dock in hos polisen innan gängkriget nådde Kalmar. Det hör till bilden. Att andra misstänka brott prioriteras bort av polisen på grund av det grova våldet är också en tragisk konsekvens som uppmärksammats nationellt, inte minst när poliser runt om i landet omdirigeras till den svårt utsatta huvudstadsregionen.

Resursbristen och nedprioriteringen av ett ärende som tjänstefel sker samtidigt som regeringen understryker brottets allvar, förtroendet för förvaltningen och avser att skärpa de offentliganställdas juridiska ansvar.

I regeringsförklaringen deklarerades det att ”tjänstemannaansvar ska införas”. Det är en långtgående skärpning av dagens regelverk. Med tjänstemannaansvar menas att offentliganställda kan åtalas för tjänstefel även om det bedöms som ringa. Så är inte fallet i dag. Och regeringen vill också utvidga lagens tillämpningsområde. Den som ansvarar för en upphandling kan idag inte dömas för tjänstefel. Inte heller den som ”slösar” med skattemedel.

Utredaren Anne Rapp avfärdade behovet av tjänstemannaansvar så sent som förra året med juridiskt tekniskt väl avvägda argument. Men frågan är av mer politisk natur. Ett problem med ett utvidgat juridiskt ansvar är att det kan framkalla både rädslor hos anställda och detaljstyrning av organisationen, men det kan också stärka status och integritet. Avskaffandet av tjänstemannaansvaret på 1970-talet försvagade den oväldiga svenska ämbetsmannakåren som då förlorade mycket av sin auktoritet.

I Kalmar handlar ärendet om att främst majoritetens politiker (S+C+V) i samhällsbyggnadsnämnden beviljat bygglov i strid med detaljplan med hänvisning till ”mindre avvikelse”. Att fatta beslut i en nämnd är myndighetsutövning och politikerna omfattas därför av brottsbalkens regler om tjänstefel.

Hela idén med detaljplaner är att sakägare och berörda ska få tillfälle att lämna synpunkter. Processen finns för att trygga både folkviljas genomslag och lagens. Ser en byggnadsnämnd mellan fingrarna på detaljplanerna ignoreras folkviljan och den process som ska garantera likabehandling och demokrati. I andra fall har liknande beslut också lett till fällande domar. Ja, även om kommuner har planeringsmonopolet vilar faktiskt verksamhet under lagen.

Nu får de polisanmälda politikerna leva med att en utredning pågår. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. Det är en stor påfrestning.

Rättegång inom ”skälig tid” som grundlagen och Europakonventionen stipulerar är annars det vi förknippar med en rättsstat. Med detta tempo kan ärendet mycket väl komma att preskriberas - med tanke på att preskriptionstiden är fem år för tjänstefel.

Möjligen finns då nya regler och en skärpning på sin plats av ett brott vars uppklarning i dag jämförs med cykelstölder. Frågan är då om våldsvägen har mojnat så att polisen har resurser och ambition att utreda misstänkta eller anmälda tjänstefel.