Fel att behöva skåla för försvaret

Mindre välkommet var finansieringen. Inte för att det finns något egentlig anledning att uppröras över att skatten på tobak höjs – rökarna bör stå för kostnader för tobakens skadeverkningar – eller att priserna på ölburkar, vinflaskor och sprit justeras upp med någon krona. (I ett försvarshänseende frestas man att tillägga vore det däremot allvarligt om alkoholkonsumtionen kraftigt sjunker)

Men det är en gåta varför just försvarets behov av resurser hanteras med märkta skattehöjningar. I budgeten är ju inga skatter kopplade till särskilda utgifter. Allt går in i statskassan.

När det gäller försvaret görs ett undantag. En bankskatt som får det nya namnet riskskatten bidrar också till finansieringen. Namnet är något märkligt eftersom det låter som att bankerna bygger upp ett stabiliserande kapital för att möta finansiella risker medan pengarna går till försvaret via finansdepartementet.

Före överenskommelsen motiverades också de ekonomiska svångremmarna med hänsyn till Coronapandemin. I andra sammanhang hänvisas det till samma pandemi för att motivera högre utgifter.

Men socialdemokraternas vallöften kopplas aldrig till en specifik skatt. De betalas vanligen heter det av reformutrymmet, det ekonomiska utrymme som uppstår när ekonomin växer. I år betalas januaripartiernas budgetförändringar emellertid till större del av lånade pengar.

De framstår därmed som om de vore gratis, medan försvarets ekonomi som det enda av alla budgetområden pekas ut som en belastning för statskassan. Som absolut måste finansieras av en skattehöjning.

Det är svårt att inte se avsikten bakom finansdepartementets sätt att resonera.