Fel att bannlysa Tidöavtalet
Vad är en kristen idétradition när det kommer till praktisk politik? Det är frågan som bör diskuteras efter biskop Fredrik Modéus kritik av bärande delar av Tidöavtalet. I en artikel i Expressen menar biskopen att delar av avtalet strider mot ”värden som kännetecknar kristen idétradition.
I hatkommentarer på nätet anklagas biskopen för ”vänstersympatier” som så ofta när företrädare för Svenska kyrkan predikar om relationen mellan tro och liv. Med anledning av att Socialdemokraterna ställt sig bakom huvudinriktningen i avtalet när det gäller migrations- och kriminalpolitiken kan den invändningen avskrivas. Frågor som rör utveckling för låginkomstländer, flyktingmottagande och hjälp åt de mest utsatta hör för övrigt inte tydligt till väster-höger- dimensionen.
Biskop Fredriks motiv för texten tycks bottna i en irritation över att Sverigedemokraterna hävdar att dess politik värnar kristna värden. Ingen ska negligera trons betydelse också för vissa SD-politiker och väljare, även om partiet har sin framväxt i en sekulär och stundtals antikonfessionell tradition.
Men i partiets begrepp ”fädernas kyrka” ligger en önskan om en kyrka som står på dess sida, som inte uttrycker sig självständigt och som tonar ned sin engagemang för flyktingar. Kyrkans gränslösa väsen talas det sällan om, än mindre om religionsdialog med islam.
”Problemet blir dock när enskilda delar av Tidöavtalet förklaras stå i strid med den kristna läran.”
Problemet blir dock när enskilda delar av Tidöavtalet förklaras stå i strid med den kristna läran. Sant är att det finns punkter som inte förefaller vara helt genomarbetade - och som uppenbarligen har SD som initiativtagare. Synen på tolkar i vården strider mot läkaretiken. Centerförslaget om att migranter ska svara för sina kostnader som accepterats borde också kastas.
Trots den minimala sänkningen av biståndet i kronor räknat fortsätter emellertid Sverige att ge mest i procent av BNI i världen. Och även Svenska kyrkan borde mer fokusera på effektivitet än procentmål när det gäller givandet till mottagarländerna. Att biståndet riktas om till att mer fördelas av civilsamhällesorganisationer än av myndigheten Sida kan landets största trossamfund knappast beklaga.
Ett tiggeriförbud står inte alls i motsats till Europakonventionen (Dom 14065/15) om det utformas rätt och exempelvis inte förenas med straff mot den som sträcker ut sin hand för ett mynt. Flera organisationer kopplade till frikyrkor - Läkarmissionen, Liv och ljus, SAM-hjälpen - har ju också uppmanat till engagemang i bland annat Rumänien och att inte gynna tiggande i Sverige. Bakom tiggandet finns klaner och människohandel, något som Svenska kyrkan i just Växjö har erfarenheter av.
Asylmottagande på miniminivå i EU framstår som en långsiktig konsekvens av den fria rörligheten. Detta för att ta upp tre av punkterna som biskopen för till kvoten stridande med läran.
Bilden av att svaga missgynnas av Tidöpolitiken bygger på en något selektiv läsning av paragraferna. Svenska kyrkans företrädare har alltför sällan - likt olika organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter - uppmärksammat våldets offer i förorterna. Resurssvaga grupper är de största förlorarna på våld och organiserad brottslighet.
De långtgående satsningarna på att kapa köer i sjukvården och lyfta kunskapsskolan nämns inte alls i texten. Eller den reformerade socialtjänsten.
Fredrik Modéus drar långtgående konsekvenser av flera bibelord om skyldigheten att hjälpa flyktingar. Men måste inte skriftens ord förstås i vår tid, också utifrån en globaliserad värld och utifrån välfärdsstatens långtgående förpliktelser mot sina medborgare? På Moses tid fanns faktiskt ingen välfärdsstat.
