Fattigpension eller kryssningsresa till Madeira?

För någon vecka sedan kunde vi läsa en debattartikel i tidningen om att en av fyra blivande eller nyblivna svenska pensionärer funderade på att flytta utomlands. Vi måste göra Sverige mer attraktivt att bo i, menade den turistengagerade författaren, i annat fall kommer svenska pensionärer att spendera alltför mycket av pensionspengarna utomlands.

Vi behöver bara slå upp en tidning för att märka hur gränserna håller på att lösas upp. ”Välfärd” är något som många numera söker utanför Sveriges gränser. Häromdagen hade Dagens Nyheter en översikt om hur många svenskar som sökte vård utomlands. En äldre dam som behövde få sitt knä utbytt var en av dem – hon berättade i för reportern om den höga standarden på det tyska sjukhuset. Och om hur fantastiskt det vara att få stanna kvar under hela den första rehabiliteringsperioden.

Här skrivs ju de allra flesta ut så snabbt det bara går, alldeles oavsett hur de har det hemma.

Hon berättade också om det kryptiska brevet från försäkringskassan. Först trodde hon att det innebar ett nej till utlandsvård. Det behövdes ett samtal med en tjänsteman där för att hon skulle kunna läsa mellan raderna och fatta att brevet egentligen innebar ett ja.

Ekonomer visar hur dagerns undersköterskor kommer att leva på fattigpension i framtiden, eftersom hon inte har en chans att spara det som skulle behövas, och dessutom är alldeles för utsliten för att jobba vidare mellan 65 och 70. Samtidigt flödar storstadstidningar över med erbjudanden om att flytta in i nya pensionärsboenden – insatserna är bara någon miljon. Och annonserna för kryssningsresor eller behagliga resor till trädgårdar, vinfält och behagliga vinterklimat glimrar från tidningssidorna. Och i det tysta tipsar bekanta varandra om telefonnummer och adresser till bra städerskor med utländskt klingande namn och låga lönekrav.

Resultatet av all socialdemokratisk retorik och politik har blivit ett djupt delat land. Några har kunnat surfa på bostadsrätts- och villaboende upp i miljonförmögenheter. Andra får vara lyckliga så länge inte deras lågavlönade jobb i offentlig sektor får vara kvar.

Alltså behövs det mer politik, säger de rödstämplade professionella politrukerna. Se bara på alla orättvisor! Alltså behövs det mindre, säger jag och utmanar dessa tröttsamma egenrättfärdiga hymlare: det är ju deras politik som håller människor nere i fattigdom. Som stänger utvecklingsmöjligheterna. Som konserverar arbetslösheten. Och som låter den allmänna vården och äldreservicen förfalla.

I retoriken ska alla få det bra när de blir gamla eller sjuka. I verkligheten har vi glidigt in i ett hårt klassamhälle. Ibland undrar jag om det är medvetet från socialdemokraters , för att skapa fattigfällor som blir grogrund för ny falsk agitation. Men mest är det väl ändå ren dumhet. De socialdemokratiska agitatorerna tror nog på vad de själva säger. Vilket ju är tragiskt i sig.

Har då jag själv bättre alternativ? Kan jag trolla fram pengar åt alla med knäna? Nej. Men jag kan peka på en sak: gör det möjligt för människor att ta egna initiativ, lösa sina egna problem. Kasta den verklighetsfrämmande tanken att en politik ska vara norm för alla i papperskorgen. Och upphör med att ransonera vård och omsorg efter politiska normer.

Är det inte så att fattigdom uppstår där människor hindras att ta ansvar, där nya idéer kvävs och där allt ska likformas?

Fattigdomen fördrages bäst om den delas lika, sade en gång Ernst Wigforss. Fel. Den som har rätt är i stället denna tidnings kolumnist Carl-Johan Wetsholm som formulerat tanken att fattigdomen bäst fördras när alla vet att de med egna initiativ faktiskt kan få det bättre.