Familjepolitik en framtidsfråga
Under den gångna helgens partistämma beslutade Moderaterna att gå på Kronobergsmoderaternas och riksdagsledamotens Oliver Rosengrens förslag om att verka för att avskaffa flerbarnstillägget. Därmed har man tagit följe på det radikalpopulistiska Sverigedemokraterna som propagerat för en liknande reform sedan tidigare.
När Sverigedemokraterna argumenterat i frågan har partiets nationalistiska och populistiska, snarare än konservativa, prägel tydligt framgått: argumentationen har kännetecknats av misstron mot invandrarmödrar som stannar hemma med sina barn i stället för att befinna sig på arbetsmarknaden.
Redan innan beslutet ens var fattat i Umeå sade statsminister Ulf Kristersson (M) att flerbarnstillägget behöver fasas ut, och meddelade att ”staten inte ska uppmuntra familjer att skaffa fler barn än man klarar av att uppfostra och försörja. Det är inte bra för barnen, det är inte bra för kvinnorna, och det är inte bra för samhället.”
Det är ett synsätt som påminner mindre om borgerlighetens traditionella tillit till individens självbestämmande och mer om den politiska vänsterns hållning att staten vet bättre än individerna själva vad som är bäst för deras familj.
Perspektivet är också uppochnedvänt, eller åtminstone skevt. Visst kostar det i det korta perspektivet samhället att en hemmamamma under några års tid inte lönearbetar och betalar skatt. Men i det långa perspektivet betalar det sig. De uppväxande barnen är framtida skattebetalare.
”Politik som underlättar för familjer är bra för samhället.”
Men saken är också större än en fråga om skatteintäkter och utgifter; det handlar om själva samhällets överlevnad. För samhället är det livsnödvändigt att det föds fler barn; Sveriges nativitet är redan för låg. Och behovet av högre barnafödande kommer att stiga i takt med den åldrande befolkningen.
Det hör också till sakens natur att de flesta får barn relativt tidigt i livet, i en ålder då de fortfarande har lägre lön samtidigt som de fortfarande har höga lån att betala av. När människan är ung står fertiliteten på topp medan inkomsten är som lägst; ju äldre hon blir desto mer omvänd blir situationen. Barnbidraget och flerbarnstillägget har en roll i att överbrygga det problemet.
De som talat sig varma för att avskaffa flerbarnstillägget har i stället velat lägga pengarna på ytterligare ett jobbskatteavdrag. Men ett sådan allmänt avdrag skulle inte stimulera ökande nativitet. Mer träffande vore i sådana fall något slags flerbarnsskatteavdrag, även om det kan diskuteras om det verkligen vore en bättre modell än flerbarnstillägget.
Moderaternas nya linje antyder en mer individuell syn på familjen. Men att det bildas familjer och föds barn är inte bara en rent individuell fråga, utan är något som ligger i hela samhällets intresse. Samhällets fortbestånd är beroende av det. Således bör samhället också uppmuntra barnafödande.
Familjen har inom borgerligheten, i synnerhet i dess konservativa delar, traditionellt setts som en av samhällets grundvalar. Med det menas inte bara att man står upp för så kallade familjevärderingar eller sätter högt värde på familjelivet på ett rent privat plan – utan också att man ser och erkänner familjens avgörande betydelse för samhällets funktion och fortlevnad, och därför även försvarar och främjar familjen. Politik som underlättar för familjer är bra för samhället.
