Extra val ger extra kval
Den svenska politiken ställer just nu exceptionellt höga krav på medborgarna. De förväntas acceptera att regeringsbildningen drog ut på tiden, att vad som kom ut av den var ett spretigt minoritetssamarbete som ingen hade röstat för och landet sedan dess styrs genom att en lista av reformer utan inbördes sammanhang eller prioritering bockas av. De förväntas nu också ta ställning till exakt samma fråga som ställdes i september 2018 och som de egentligen inte borde behöva fundera över förrän om drygt två och ett halvt år.
I onsdagens partiledardebatt i riksdagen var idén om extra val ett av få nya inslag i en annars förutsägbar koreografi av angrepp och motangrepp. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson menade att extra val är det enda som kan häva den pågående paralyseringen i det svenska politiska livet. ”Då läggs korten på bordet, svenska folket får fatta ett nytt beslut om hur Sverige ska påbörja det nya decenniet: Är ni nöjda, eller ska vi byta riktning? Ett nytt mandat kan ges och ett nytt mandat kan tas.”
Denna tro på den förlösande kraften i ett extra val är dessvärre inte särskilt övertygande. Opinionsläget idag är minst lika komplicerat som det var i september 2018: båda de traditionella blocken är långt ifrån egen majoritet. Det närmaste man kommer ett block med något slags hopp om majoritet är Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (47,5 procent) men detta är en koalition som har andra parlamentariska faktorer emot sig. Medborgarna har heller inte fått några tydliga besked om huruvida detta alternativ existerar och hur det i så fall skulle fungera.
Till den komplicerade matematiken när det gäller mandat kommer att samarbetsklimatet mellan partier uppenbarligen har försämrats. Det är idag svårt att tro att Moderaterna och Centern hade ett nära samarbete under åtta år. Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson gick i debatten betydligt hårdare åt Ulf Kristersson än vad statsminister Stefan Löfven gjorde. Vägen tillbaka till Alliansen tycks vara stängd. Alternativen idag är färre och sämre än 2018.
Januariöverenskommelsen har inte heller främjat framåtsyftande politiskt arbete. Den plottriga regeringspolitiken har spillt över även på oppositionen, som ägnade mer kraft åt ett misstroendevotum mot en minister som var helt ny på jobbet än åt att utveckla reformer. ”I Moderaterna står vi nu politiskt och organisatoriskt redo att möta väljarna igen”, sa Ulf Kristersson i debatten. Så är det kanske. I vilken utsträckning väljarna är intresserade av att möta Moderaterna, eller för den delen något annat parti, igen kan man dock fundera över. Den allmänna förväntan torde vara att folkets främsta företrädare, de 349 ledamöterna i riksdagen, är vuxna medborgare och kan ta sig samman när situationen kräver det.
Fick väljarna dessutom klart för sig vad ett extra val kostar att genomföra, är det ännu mer osannolikt att de skulle tacka för möjligheten att än en gång få rösta.
När det inte finns något tydligt alternativ eller någon tydlig plattform blir ett extra val ännu ett experiment, ännu en chansning i förhoppning om att det kanske löser sig. Men det var just sådana förhoppningar om att det oväntade skulle ske som ledde till debaclet efter valet 2018. När det väntade istället inträffade, och det komplicerade parlamentariska läget uppstod, fanns det ingen planering.
Det finns inget försvar för att utsätta de prövade svenska väljarna för något liknande igen.
