Europatanken åter med regeringen
Att Europeiska unionen växte fram för att värna fred och demokrati är inte bara en fråga om historieskrivning och identitet, det är också något med högst konkret betydelse i dagens Europa. Medlemskap i EU, eller åtminstone tätare band med unionen, är nära sammankopplat med demokratiska reformer i länder där man drömmer om att släppas in i den europeiska gemenskapen. Relationerna med Ukraina är ett exempel, ett som i och med Rysslands invasion också understryker EU-projektets samband med längtan efter fred och strävan efter säkerhet.
När statsminister Ulf Kristersson (M) under onsdagen för riksdagen presenterade den borgerliga regeringens prioriteringar inför det svenska EU-ordförandeskapet, var det således mycket passande att fokus låg bland annat på såväl Ukrainas situation som behovet av att värna rättsstaten samt demokratiska institutioner och värderingar i unionen. Det ligger i linje med de grundläggande tankarna bakom EU som koncept, och är därtill brännande aktuella frågor.
Det är också ytterligare en punktering av den myt som de rödgröna i Sverige har försökt skrämmas med; stund efter annan har man utmålat regeringspartierna som något slags demokratihot som gläntat på dörren till en auktoritär politisk utveckling på grund av regeringssamarbetet med Sverigedemokraterna. Regeringen motbevisar gång på gång denna anklagelse från oppositionen.
”Även i fråga om andra EU-relaterade frågor har den borgerliga regeringen demonstrerat att man mycket väl kan stå upp för sina principer oavsett vad det euroskeptiska Sverigedemokraterna råkar tycka.”
Att regeringen dessutom vill prioritera arbetet med den gröna omställningen slår också mot en annan av oppositionens återkommande anklagelser, nämligen att regeringen inte skulle bry sig om miljö och klimat. Det är en sak att oppositionen oroar sig när det gäller Sverigedemokraterna, vars partiledare Jimmie Åkesson gjort uttalanden som bagatelliserar klimatförändringarna, men det är trots allt borgerligheten som sitter i regering.
Även i fråga om andra EU-relaterade frågor har den borgerliga regeringen demonstrerat att man mycket väl kan stå upp för sina principer oavsett vad det euroskeptiska Sverigedemokraterna råkar tycka:
I EU:s så kallade migrationspakt drar regeringen och Sverigedemokraterna åt olika håll. Pakten innebär att länder som tar emot många migranter – som Italien – också ska kompenseras. Något regeringen ställt sig bakom till skillnad från Sverigedemokraterna. Och i konflikten om Schengenutvidgningen står Socialdemokraterna på samma sida som regeringen, med Sverigedemokraterna på andra sidan. Regeringen kan inte rimligen som blivande ordförande i Europeiska unionens råd sätta sig på tvären mot en sådan utvidgning, något som Socialdemokraterna förstås förstår men som inte Sverigedemokraterna beaktat.
Socialdemokraternas varningar de senaste dagarna för sverigedemokratiskt inflytande bör ses med detta i åtanke. När regeringen gång på gång visar sig stå upp för sådana principer som oppositionen påstod skulle hotas av en borgerlig regering arbetar partiet enligt principen att anfall är bästa försvar – och koncentrerar eldgivningen på det parti som utgör regeringssamarbetets svaga länk. Det kan säkert reta upp en och annan som sväljer varningarna med hull och hår, men det säger inget om vilken politik regeringen faktiskt driver.
