Europa i de ondas händer

Omvärlden andas ut, åtminstone de som till varje pris vill behålla eurozonen intakt. Det är emellertid värt att hålla i minnet att inga av Greklands problem är lösta ännu, och även om man skulle genomföra alla tuffa åtstramningar som krävs för ytterligare nödlån kvarstår den grundläggande problematiken: grekerna spenderar mer än de producerar.

Om inte Grekland ska fortsätta att vara en belastning för valutaunionens övriga medlemmar måste de ställa om hela sin ekonomi och börja producera, något som knappast görs i en handvändning. Det är också värt att minnas att det konservativa partiet Ny Demokrati knappast är konservativa med europeiska mått mätt – i ekonomiska frågor står de långt till vänster om den europeiska mitten.

Grekland är emellertid en perifer aktör i sammanhanget som övriga Europa kan både ha och mista. Desto mer prekärt är läget då orosmolnen börjat hopa sig över Spanien, Italien och Frankrike. De Spanska bankerna står vid ruinens brant och skulle landet tillsammans med Spanien rasa ned för samma stup som Grekland har gjort blir det en alltför tung börda för Tyskland ensamt att bära.

Om det grekiska valresultatet medförde en viss känsla av lättnad så torde utfallet i det franska parlamentsvalet injaga rakt motsatta känslor. Socialisten Hollande fick egen majoritet i den lagstiftande församlingen, vilket innebär fullt mandat att genomföra den halsbrytande politik som går ut på att, på sant grekiskt manér, ”investera” (spendera) sig ur krisen, med andras pengar.

Den europeiska valutaunionen var feltänkt redan från början, något som allt fler tidigare förespråkare nu börjat medge. Det sägs att EMU drevs igenom av två slags politiker – de dumma och de onda. De dumma kunde inte se de förödande konsekvenser som den gemensamma valutapolitiken skulle medföra för medlemsstaterna utan betraktade euron som en käck symbolfråga i paritet med EU-flaggan, Europahymnen och Europadagen.

Den onda däremot, var de som redan från början insåg konsekvenserna, men i den stundande krisen såg potential för ytterligare utsträckande av EU:s makt i syfte att bygga en Europeisk överstat. Deras röster hörs alltjämt i debatten och de blir allt högljuddare, de som ropar efter mer centralstyrning, mer överstatlighet och mer Euro. För dessa politiker och debattörer är euron inte bara ett medel för att flytta den ekonomiska makten från medborgarna utan även den politiska.

Striden om EMU:s och i förlängningen EU:s framtid står inte mellan vänster och höger utan mellan de som stirrat sig blinda på en Euronationalistisk vision och de som förmått hålla huvudet kallt och begrundat vad som i själva verket varit Europas framgångsrecept: mångfalden av självstyrande nationer och ekonomier. Det var ur denna pluralism som världshistoriens hittills oöverträffade ekonomiska och politiska system växte fram: kapitalismen och den parlamentariska demokratin. Låt inte de onda och de dumma kasta detta arv på historiens sophög.

LAJ