EU bör inte besluta om skogen
I ”Skogen och folkfriheten” betonar Vilhelm Moberg att skogen alltid varit förbunden med frihet. Många nutida skogsägare romantiserar säkert på samma sätt. Det har varit en lyckad struktur att se till att hälften av de svenska skogarna är ägda av privatpersoner. Men de senaste decennierna har friheten i skogsbruket minskat. Även då stora delar av skogen länge avsatts frivilligt i bevarandesyfte driver en stark opinion på för att än mer ska stå orört, helst utan att behöva ge ersättning till skogsägaren.
Balansen mellan produktionsmål och miljömål har gjort att Sverige kan exportera träprodukter för miljardbelopp varje år, samtidigt som antalet träd i landet ständigt ökar. Idag är över 60 procent av landytan täckt av skog. I andra EU-länder ser det dock annorlunda ut. I Nederländerna kan bara 11 procent av marken definieras som skog, och skogsbruk i någon större utsträckning finns bara att tala om i några få av unionens länder. Bara dessa faktum borde väcka tvivel om skogspolitik verkligen hör hemma på EU-nivå.
Ett ännu större frågetecken handlar om definitionen av skyddad skog och natur. Räknas bara den formellt skyddade svenska arealen, som staten gjort till nationalpark eller på annat sätt köpt ut för att bevaras, är andelen låg.
Till EU rapporterar svenska myndigheter att 14,5 procent är skyddad natur. Men det är då många typer av mark som står orörd av andra anledningar som inte räknas med. Frivilliga avsättningar, strandskydd och impediment (improduktiva delar av skogen som inte brukas, ex. berg, mossar och kärr), för att nämna några.
Andra EU-länder räknar aktiva lantbruk som skyddad areal, och kan då som exempelvis Tyskland skryta med en skyddade områden som uppgår till 37 procent av sin totala landareal. Med lika generös definition av vad som skyddas i Sverige, skulle vi säkerligen kunna rapportera över 50 procent.
I en studie från SLU jämfördes förekomster av lavar i naturvårdsavsättningar i produktiv skogsmark med förekomster i impediment. Det visade sig att artrikedomen av lavar var större i impedimentet än i den skyddade produktiva skogen. Att räkna med även impediment och andra obrukade områden i siffran som rapporteras skulle ur biodiversitetssynpunkt därför inte vara ologiskt.
Eftersom kommissionen ännu inte angett några tydliga riktlinjer för hur den föreslagna andelen skyddad natur ska definieras kan det komma att bli en godtycklig tolkning av svenska myndigheter i slutändan. Det kan slå åt två håll. Antingen behöver Sverige i rask takt öka de formella avsättningarna av skyddad natur, vilket definitivt kommer att gå ut över skogsbruket. Eller så glider vi obesvärat över gränsen med en generösare definition.
Med tanke på åt vilket håll svenska myndigheter tolkat tidigare direktiv från EU, har skogsägarna all anledning att vara oroliga.
