Ett våghalsigt spel av Andersson

Ingen vet alltså egentligen hur det kommer gå för Andersson i den statsministeromröstning som nu talmannen utlyst ska genomföras i riksdagen på onsdag förmiddag.

Ett misslyckande för Andersson, som förutsatt att Vänsterpartiets stöd skulle gå att vinna. Men det som gick för några år sedan fungerar inte per automatik nu. Spelreglerna har förändrats efter att Vänsterpartiet insett vilken makt de faktiskt sitter på i förhållande till Socialdemokraterna.

De socialdemokratiska utfallen mot Moderaterna efter förra riksdagsvalet, då man hånfullt talade om att Ulf Kristersson ”kastade in handduken”, gör sig nu påminda. Nu får Socialdemokraterna erfara hur svårt det är att förhandla när ens motpart faktiskt ställer krav och menar allvar.

Att Andersson ändå inte begärde mer tid från talmannen för att förhandla innebär att hon i praktiken spelar ett riskfyllt spel om statsministerposten. Hon hoppas helt enkelt att hon innan klockan slår nio på onsdagens morgon ska ha lyckats rucka på ett vänsterparti som trotsigt vägrar vara en simpel dörrmatta.

Antingen måste således Dadgostar överge sin hittills, för Vänsterpartiet framgångsrika strategi. Eller så måste Andersson göra något drastiskt, nämligen förhandla om pensionsfrågan utanför pensionsgruppen, eftersom Vänsterpartiet inte nöjer sig med ett löfte om att Socialdemokraterna ska driva frågan vidare där.

Istället vill Dadgostar se ett konkret förslag – med andra ord, man vill få inflytande över den politik som faktiskt ska drivas. Vilket i sin tur vore svårsmält för Centerpartiet, för vilket hela samarbetet med Socialdemokraterna handlat om att utesluta bland annat Vänsterpartiet från inflytande.

Men om Andersson skulle ge efter, och börjar förhandla om pensionerna utanför pensionsgruppen, innebär det samtidigt att hon kör över den ordning enligt vilken pensionsfrågorna förhandlas gemensamt i denna arbetsgrupp. En ordning för att värna pensionsöverenskommelsen, och för att ge stabilitet i systemet genom att alla förändringar kräver att samtliga partier i pensionsgruppen står bakom förändringen i fråga.

Det vore onekligen anmärkningsvärt om så blir fallet. Det skulle också innebära att ett parti som byggt hela sitt regeringsinnehav denna mandatperiod på idén att värna den svenska demokratin själv är delaktig i att köra över den praxis som partiet har varit med att skapa.

Man kan förvisso argumentera för behovet att reformera pensionsgruppen. Att inte alla riksdagens partier är medlemmar i arbetsgruppen – inklusive ett av riksdagens största partier – kan vara svårt att förklara för den fjärdedel av väljarkåren som representeras av partierna i fråga.

Men vill man driva en sådan agenda bör det i sådana fall vara upp till partierna i pensionsgruppen att gemensamt avveckla den, snarare än att en statsministerkandidat på egen hand förhandlar över dess huvud som ett led i sin strävan att bli vald.