Ett stelnat samhälle gynnar inte utvecklingen
Så är det den 8 mars igen -
internationella kvinnodagen. Den enda dag på året då fokus helt ligger på den överväl-
digande mängd problem som miljontals kvinnor står inför - varje dag. Det är svårt att inte helt förtvivla vid ändlösa rapporter om trafficking, tvångsgifte,
hedersmord och kvinnomisshandel som drabbar kvinnor ute i världen, men inte att förglömma, också i Sverige.
I takt med att vi efter andra världskriget har blivit en del av världen, och globali-seringen, har vi också drabbats av
nygamla problem. Just nygamla. För också Sverige har med sig tvångsgifte och hedersmord i sitt kulturella bagage, även om det numera rör sig om historiska företeelser. Trafficking, prostitution och kvinnomisshandel tillhör däremot, tragiskt nog, inte historien. Den finns mitt ibland oss och är i sig en anledning att driva kvinnofrågor, varje dag, året runt.
Officiellt sett - i vår riksdag - är vi ett av de mest jämställda samhällena i världen. Men i övrigt förblir Sverige bitvis mycket bekvämkonservativt, med exempelvis bara en bråkdel kvinnliga professorer, en alltför liten del kvinnliga forskare och en försvinnande liten del av kvinnor i näringslivets toppositioner. Denna bekvämkonservatism har inget att göra med det politiska begreppet - utan handlar mest om att många människor vill ha det som det alltid har varit, för att det är enklast så.
Och visst är man fri att föredra den ordningen. Men hur gynnar det sam-
hället ur ett makroperspektiv? Inte alls. Om vi inte vill släppa fram nya grupper att bidra med sina individuella begåvningar, erfarenheter och speciella utgångslägen, blir det också en mycket liten möjlighet till social rotation och kreativitet.
Så småningom stelar ett sådant samhälle obevekligt i sina egna former, och en död hand läggs över utvecklingen. Det är både farligt och knappast konkurrenskraftigt i en verklighet när vi måste visa alla framfötter vi har för att stå oss i en global, knivskarp, konkurrens. Det duger alltså inte med en sådan samhällsordning.
För man kan inte hävda att "kvinnor
inte vill" eller att "urvalet är för litet".
I Kanada, som ett exempel av många, finns betydligt fler kvinnor i topposition. Där både vill och kan de. Varför då
inte här?
Det är avgörande att krossa detta osynliga glastak, både för Sverige som land och de individer som befolkar det. Alla som är den minsta intresserad av sport vet mycket väl, att om ett stjärnskott tar OS-guld, så kan man vara nästan säker på att just den sporten kommer generera flera duktiga utövare inom sinom tid. Så är det även på andra områden i livet.
Den intressanta frågan är, varför de kvinnor i ledande positioner som trots allt finns i Sverige inte räcker för att spräcka det glastaket, så som skett
i andra samhällen. Det skulle vara intressant att veta. Är vi rentav mer bekvämkonservativa än i andra länder?
