Ett steg framåt, marsch
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) inleddes torsdagens presskonferens om totalförsvarspropositionen med den trista ton som under senare år alltför ofta dominerat det försvarspolitiska samtalet.
Han talade nedlåtande om ”det arv som vi fick ta över” läs från alliansregeringen. Som om Socialdemokraterna föreslagit högre försvarsutgifter. Som om det var något annat parti än Socialdemokraterna som inför valet 2010 gick till val på att USA skulle lämna sina baser i Europa – och därmed utsätta Sverige för en enorm säkerhetspolitisk risk.
Detta nämns för att orden var något av ett undantag i ministerns presentation. Och för att oppositionsåren också var ett undantag i den socialdemokratiska historien av att värna ett starkt svenskt försvar.
Kanske är propositionens klarspråk det viktigaste i det försvarsbeslut som väntar. Och på den punkten kan en tydlig språkförändring noteras hos Peter Hultqvist själv. Nya regementen i norr som i Sollefteå och förstärkning i Östersund motiveras öppet med att de är förutsättningen för att amerikanska marinkårssoldater som är stationerade i Norge ska kunna stötta Sverige i händelse av en väpnad konflikt.
Avtal med USA och samarbeten inom Norden har tidigare regeringen varit öppen med. Men det har varit betydligt känsligare att redovisa vilket stort beroende Sverige har av Natos och Natos viktigaste medlemsstat när regeringen samtidigt tagit avstånd från ett medlemskap i alliansen. Ja, för bara något år sedan vittnade en ordlek om att tunga ministrar mer eller mindre trodde på evig fred. Nu gör försvarsminister Hultqvist försvarsberedningens formulering om att ett militärt angrepp på Sverige inte är osannolikt till sin.
I dag redovisas tydligare vad som är de militära konsekvenserna av den svenska solidaritetsdeklarationen gentemot Norden och EU. Tidigare har det varit en väl känd hemlighet att Sverige varken haft möjlighet att ge eller ta emot militärt stöd.
Lägg därtill understrykandet i propositionen av att operationsplaneringen bör samordnas med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato medan den ska vara närmast gemensam med Finland.
I propositionen finns för övrigt heller inte ordet alliansfri. Det är knappast någon slump. Regeringen skriver istället att ”Sverige är inte med i någon militär allians”. Det är en skrivning som är mjukare och som inte definierar landet som ”alliansfritt”.
Haken består emellertid fortfarande. Regeringens säkerhetspolitiska val bygger på att politiska överenskommelser med bland annat USA, Storbritannien, Nederländerna och Frankrike respekteras. Men avtalen är inga bindande statsrättsliga kontrakt. Det är försvarsdepartementen som skrivit under dem. Därför fungerar de som en dålig ersättningspolitik för de gemensamma förpliktelser som gäller mellan medlemmarna inom försvarsalliansen Nato.
Med ett i bästa fall efterlängtat och välkommet maktskifte i Washington lär följa ett nytt tonläge från Vita huset gentemot vännerna i Västvärlden. Den amerikanska neddragningen av militära närvaro i Europa inleddes dock inte med Trump och lär heller inte avslutas med honom. Omprioriteringarna sker mot Sydkinesiska sjön och Asien där Fastlands-Kina konstant söker utvidga sin geopolitiska intressesfär. Det är dessvärre när detta tillbakadragandet sker som Sverige öppet talar om gemensam operationsplanering och inser behovet av permanent närvarande amerikanska marinkårssoldater på norsk mark.
