Ett råd för en fortsatt arbetslinje

”Regeringens krishantering sågas” löd de första rubrikerna om Finanspolitiska rådets årliga rapport. Riktigt så hård var nu inte kritiken och rubrikerna fick efter en stund redigeras ned till mer neutrala ”krishanteringen kritiseras.”

Ärligt talat kan rubriksättningen präglas av en än mer positivare valör. ”I grunden har det fungerat bra”, sade exempelvis rådets ordförande Lars Heikensten när rapporten presenterades och det fylldes i som förklaringen till regeringens agerande att den allmänna bedömningen under förra årets vår var att pandemin skulle ebba ut.

Det finns naturligtvis ett antal kritiska punkter i utvärderingen. Några stöd har inte träffat rätt. Sänkningen av arbetsgivaravgifter var inte perfekt. Men krisen har varit och är unik och att räddningspaket av astronomiska storlekar i utvärderingar i efterhand skulle betraktas som optimala vore orimligt att önska.

När det gäller inriktningen i den ekonomiska politiken under pandemin gällande olika stödformer har också besluten fattats i relativ enighet, inledningsvis till och med i en atmosfär av borgfred. Ibland har oppositionen – Moderater och Kristdemokraters agerande – varit avgörande för att också till exempel enskilda näringsidkare skulle komma att omfattas av krisstöden. Ett stöd som enligt rådet infördes alltför sent.

Utslagen av samarbetspolitiken får godkänt. Det som borde bekymra finansminister Magdalena Andersson (S) är däremot att ett av för socialdemokraterna viktiga centrala i den ekonomiska politiken under Coronakrisen får rådet att höja ett varningens finger.

Det gäller höjningen av a-kassan och sänkning av kvalificeringskravet för medlemskap som visserligen anses vara väl motiverade under den djupa nedgången i ekonomin.

Men det understryks löpande att förändringen ska som ”utlovat” vara ”tillfällig”. Annars kan högre ersättning öka arbetslösheten.

Rådet för också ett resonemang om att det lägre arbetskravet för medlemskap kan minska viljan att gå med i a-kassan eftersom att man kan kalkylera att kraven sänks också vid nästa kris. Risken bedöms som liten, men likväl så betydelsefull att den tas upp.

I politiken gäller att inget är så permanent som det temporära. Från regeringens sida har den tillfälliga höjningen förlängts till 2022 och att den ska bestå är ett troligt vallöfte från Socialdemokraterna. På den punkten hamnar således partiet på kolissionskurs med rådet som därmed understryker en arbetslinje.

Om rådets huvuduppgift är att granska regeringens politik ger det i år liksom förra året också synpunkter på riksdagens, de folkvaldas, arbete.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna fick Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna med sig på att stärka äldreomsorgen med fyra miljarder kronor ses som en urholkning av budgetprocessen, som anses befinna sig i ett ”sluttande plan”.

Nu är det inte utgiftssumman, denna droppe i havet, som rådet vänder sig mot utan principen. Budgeten ska tas i ett beslut.

Men det betyder att utskotten skulle berövas sina möjligheter att föreslå tilläggsbudgetar. Riksdagens makt skulle vara på ett ”sluttande plan” medan regeringens stärks. Och riksdagens möjligheter att protestera skulle begränsas till misstroendevotum mot enskilda statsråd eller till hela regeringen. Det skulle lägga grunden för allt annat än en stabil budgetprocess.