Ett obyråkratiskt men lite svårvärderat demokratibistånd

Hur fungerar der partinära biståndet? Cecilia Brinck drar slutsatser.
Ledare • Publicerad 5 december 2005
Förslaget om det partinära biståndet förbereddes under den tid Margareta af Ugglas var utrikesminister. Det har vissa likheter med exempelvis det system med stiftelser som fanns i Västtyskland. Institutioner som Konrad Adenauer Stiftung spelade roll när politiskt bistånd från TYskland gick exempelvis till Chiles kristdemokrater under diktaturåren. Här syns af Ugglas tillsammans med konstitutionsutskottets nuvarande ordförande Görann Lennmarker och europaparlamentarikern Gunnar Hökmark. Foto: Pressens bild.
Förslaget om det partinära biståndet förbereddes under den tid Margareta af Ugglas var utrikesminister. Det har vissa likheter med exempelvis det system med stiftelser som fanns i Västtyskland. Institutioner som Konrad Adenauer Stiftung spelade roll när politiskt bistånd från TYskland gick exempelvis till Chiles kristdemokrater under diktaturåren. Här syns af Ugglas tillsammans med konstitutionsutskottets nuvarande ordförande Görann Lennmarker och europaparlamentarikern Gunnar Hökmark. Foto: Pressens bild.Foto: 

I fem artiklar har vi granskat det partinära demokratibiståndet. Vi har pratat med företrädare för samtliga sju riksdagspartiers demokratistiftelser för att få en bild av hur verksamheten ser ut och hur de aktiva ser på sitt uppdrag.

Syftet har inte varit att göra en djupgranskning av stiftelsernas verksamhet projekt för projekt. Artiklarna har velat ge en bild av hur de 38 miljoner som det partinära demokratibiståndet kostar per år används.

En viktig fråga är hur respektive partis utrikespolitiska ställningstaganden färgar av sig på biståndsverksamheten och tvärtom.

Bilden är visserligen inte alldeles entydig, men några slutsatser kan ändå dras.

När biståndsstiftelserna väljer vilka länder de ska vara verksamma i – inom de ramar riktlinjerna anger – väljer de i stor utsträckning utifrån moderpartiets politiska prioriteringar. Exempelvis har Vänsterpartiets Internationella Forum i princip ingen verksamhet i de tidigare kommunistdiktaturerna i Östeuropa utan samarbetar mest med kommunistpartier i Central- och Latinamerika och i Afrika. Moderaternas Jarl Hjalmarson Stiftelse däremot har haft omfattande verksamhet i de tre baltiska länderna och i Polen, verksamhet som fasats ut i och med att länderna blivit EU-medlemmar. Nu har JHS mycket verksamhet i bland annat Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Bland JHS verksamhetsmål i Baltikum och Polen var att hjälpa till att förbereda samarbetspartierna för framtida EU-medlemskap – ett mer konkret mål än vad som gäller för många andra projekt.

Ett problem alla biståndsorganisationerna har tagit upp är relationen med Sida, som är avtalspart och den instans som projekten ska redovisas för.

Bland de problem som nämnts är att ingen på Sida arbetar med det partinära demokratibiståndet på heltid. De partinära organisationerna känner sig ibland styvmoderligt behandlade och upplever att man på Sida inte har tillräcklig kunskap om hur ett politiskt parti fungerar och vilka speciella utmaningar som finns när man jobbar med partinära demokratibistånd.

Samarbetet biståndsorganisationerna emellan fungerar uppenbart bra. De träffas regelbundet och samarbetar – alla eller några av dem – i de gemensamma projekt som det finns särskilda medel avsatta till.

Ett uppenbart problem som alla biståndsorganisationerna gar gemensamt är utvärderingen och måluppfyllelsen. Hur mäter man demokratiutveckling? På vilket sätt och enligt vilka kriterier bedömer man ett partis utveckling och bidrag till demokratiseringen av ett land? Antal medlemmar? Valresultat? Antal partiföreträdare på ledande poster? Valdeltagande?

Alla de faktorerna spelar in, med olika tyngd i olika länder.

Erik Jennische på folkpartiets Silc beskrev sin verksamhet på ett sätt som jag tycker illustrerar måldiskussionen på ett tydligt sätt. Han sa att deras fokusländer befinner sig på olika ställen på ett slags demokratiseringsskala, med Kuba i den ena ytterkanten och Serbien och Bosnien i den andra. Målet är att få länderna att flytta sig längs linjen, mot ökad demokratisering och öppenhet.

Oavsett vilka bedömningskriterier man väljer förefaller det partinära demokratibiståndet vara en i huvudsak effektiv och väl fungerande biståndsform – och alldeles ovanligt utvärderad, granskad och omprövad!

De runt 40 miljoner som avsätts varje år är bara en bråkdel av det svenska biståndsanslaget men det känns inte alltför djärvt att påstå att de 40 miljonerna gör mer långsiktig nytta än en hel del andra biståndsprojekt. Mer demokrati per krona helt enkelt, och det är ju det som är syftet!

Cecilia Brinck

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.