Ett missriktat barnperspektiv
På måndagen rymde två tonårspojkar från ett Sis-hem utanför Göteborg. Båda är misstänkta för inblandning i våldsvågen som har pågått i Stockholmsområdet sedan december. Den ene ska bland annat ha skjutit in genom en lägenhetsdörr med ett automatvapen.
Under fredagen skedde ytterligare en rymning från ett Sis-hem utanför Lund. Det blir alltså den tredje rymningen på kort tid. Få har glömt den morddömde 17-åringen som fritogs i samband med ett tandläkarbesök i april, som även han var boende på ett Sis-hem.
Det är inte längre några småkriminella som döms till ungdomsvård i olika former på Sis-hem. Ändå är lagen om vård av unga (LVU) och lagen om sluten ungdomsvård (LSU) fortfarande de enda tillämpbara även vid grova brott så länge förövaren är under 18 år.
När så grova brott som mord begås av minderåriga blir det ännu mer tydligt att Sis-verksamheten inte är rustad för den nya tidens kriminalitet bland ungdomar. Ungdomarna kan använda sina egna mobiltelefoner och även iPads och datorer, med vissa restriktioner. Det inbjuder både till att planera flyktförsök och nya brott. Åklagare beskriver nu Sis-hemmen som ett Linkedin för unga kriminella.
Den tillåtande kulturen inom Sis hänger ihop med ett missriktat barnperspektiv som fortfarande präglar synen på kriminella ungdomar. Självklara saker som mobilförbud för grova förbrytare omöjliggörs med hänvisning till att Sis måste beakta barnets bästa enligt Barnkonventionen.
Att barn har rätt till information via internet är däremot inte samma sak som att dömda mördare ska kunna planera sin egen flykt. Då saknas det både förmåga till tolkning och förståelse för sammanhang.
Det känns emellertid igen på andra områden. Såväl FN:s barnrättskommitté som Barnombudsmannen har flera gånger kritiserat Sverige för de långa häktningstiderna bland ungdomar under 18 år. Det var ett av skälen till den tremånadersgräns som infördes i lagen 2021. Barnombudsmannen upprepade dock samma kritik så sent som i februari då häktningstider längre än tre månader fortfarande förekommer.
”Vill man värna barns bästa borde man tänka på de barn som faktiskt behöver samhällets vård och tvingas dela miljö med ungdomar som begått så allvarliga brott att de kunde ha dömts till livstids fängelse om de bara varit ett par månader äldre.”
Barnombudsmannen bortser från sammanhanget kring varför häktningstiderna blir långa. Häktningstiden kan enligt lagen förlängas vid synnerliga skäl, särskilt om det gäller grova brott. Om grova brott ökar bland ungdomar på det sätt som det gör i Sverige är det ingen överraskning att det återspeglas i häktningsstatistiken.
Frågan är vem aktörer som Barnombudsmannen gynnar när häktningar kritiseras. Efter rättegången kunde den morddömde 17-åringen till exempel inte längre hållas kvar i häkte med hänvisning till att han skulle omhändertas på Sis-hem, enligt LVU, vilket senare ledde till att han kunde rymma.
Vill man värna barns bästa borde man tänka på de barn som faktiskt behöver samhällets vård och tvingas dela miljö med ungdomar som begått så allvarliga brott att de kunde ha dömts till livstids fängelse om de bara varit ett par månader äldre.
Den som framhärdar för långt i barnperspektivet blir blind. Både för brottsoffren och de allra mest utsatta barnen.
