Ett mål för Riksbanken

Till nu. I höstas valde Socialdemokraterna att utmana riksdagsordning och budgetlag, oppositionen plockade ut en del av statsbudgeten för att kunna stoppa en skattesänkning. Överskottsmålet är i fara och sent på onsdagseftermiddagen deklarerade Stefan Löfven att Socialdemokraterna vill se ett reviderat mål för Riksbanken; ett sysselsättningsmål ska komplettera inflationsmålet.

Det var kanske bara en tidsfråga. Striden mellan hökar och duvor i Riksbanken har öppnat för politisk kritik mot att inflationsmålet på två procent inte nås. När LO höjer rösten och internationella ekonomer riktar kritik mot bankledningen blev det lätt för Löfven att göra en politisk U-sväng från det mål som setts som heligt.

Men inflationsmålet har tjänat Sverige väl, precis som budgetprocessen och överskottsmålet. Få minns i dag de urholkade löner som drabbade löntagarna under det galna kvartsseklet. Inflationen slog mot sparande och investeringar.

Det är naturligtvis möjligt att kritisera Riksbankens direktion. Men de grundläggande problem som svensk ekonomi har kan knappast skyllas på riksbankschefen. Bostadsbristen, den stela arbetsmarknaden och skuldsättningen är politiskt mycket känsliga ämnen för alla. Och det börjar nu framgå för Socialdemokraterna att medlen saknas för att uppfylla de utlovade målen.

Återstår då att låta Riksbanken acceptera en högre inflation för att, som det antas, ge utrymme för jobb. Det är en vansklig strategi. Där det inte hålls koll på inflationen hålls det inte koll på arbetslösheten. En fråga är också om ett övergivande av det tydliga prisstabilitetsmålet är förenligt med den monetära union som Sverige är medlem i.

Invändningen att Löfvens krav bara är en lek med ord håller inte. Redan i dag ska visserligen Riksbanken beakta arbetslösheten. Det framgår både i förarbeten till riksbankslagen och i dess egna presentationer. Det bästa penningpolitiken kan göra för att uppnå god tillväxt och hög sysselsättning är därför att förutom att stabilisera inflationen runt inflationsmålet även sträva efter att stabilisera produktion och sysselsättning. Men blott att omformulera målen för en självständig riksbank är att styra den, att överge de grundläggande tankarna om en maktdelning. Det finns skäl att återkomma till Löfvens många utspel som rinner ut i sanden. Som förra årets prestigefyllda jobbkommission, som blev en flopp. Som avskaffandet av PPM som partiet backade ifrån. Som kravet på ett virkesuttag för tre miljarder från Sveaskog för att bygga bostäder. Frågan är om detta utspel har en lika kort halveringstid.