Ett icke-problem som valfråga

Den lämnade nämligen inte några förslag på hur försäkringarna kan begränsas. Detta eftersom det inte gick att slå fast att det i juridisk mening finns köer till sjukvården och att det därför inte kan konstateras att någon går före i kön. Utredningen lämnade istället betydelsefulla förslag till åtgärder i syfte att främja ett bättre kunskapsunderlag.

Vad gör man om man är missnöjd med en självständig utredares utredning? Man tillsätter en ny. Det är socialminister Lena Hallengrens reaktion. På tisdagen presenterade hon direktiv som syftar till att helt separera privata vårdförsäkringar från offentlig vård. Ingen privat vårdgivare ska kunna arbeta både för regioner och försäkringsbolag.

Det är lätt att spekulera i syftet. När Kristdemokraterna har högt förtroende i sjukvårdsfrågan och när Moderaterna har ordförandeposten i flera regioner ska fokus i debatten flyttas över från vårdköer till att handla om att resursstarka köper sig förbi köerna. Trots att vi egentligen inte vet om så är fallet.

Att värna principen om vård efter behov och likabehandling är den medicinska etikens kärna. Från Hippokrates till de kristna etikerna till dagens sjukvård. Vård är inte vilken vara eller tjänst som helst utan rör människans värdighet, dess värde.

Solidaritets och behovsprincipen är således betydligt äldre än Hälso- och sjukvårdslagens paragrafer eller kommunallagens likställighetsprincip. Eller för all del socialdemokraternas vårdprogram.

En borgerlighet som värnar västerländsk etik och humanism har att se att invändningar mot vårdförsäkringarna också kommer från professionen där yrkesetiken värnas. Läkarförbund, och Svenska Läkaresällskapet hör till dem som ifrågasatt konsekvenserna av de allt vanligare sjukvårdsförsäkringarna.

Där finns en berättigad oro över att försäkringspatienter får tidigare bedömningar och remitteras snabbare vidare till den offentliga vården. En försäkring erbjuder ett snabbt första besök till liten kostnad och tar patienten förbi den flaskhals som det första besöket är.

I det perspektivet måste insyn och kontroll betraktas som lämpliga verktyg. Inte för att kontroll alltid är ett vasst instrument. Inom verksamheter kan kontroll stå i motsats till tillit och respekt för såväl yrkesheder som professionalism.

Men för att det framstår som ett så mycket bättre alternativ till den stopplag som nu förbereds. Utan att problematikens grad är känd signaleras alltså med de numera tröttsamma orden ”återta demokratisk kontroll” att en våt filt ska läggas över delar av den privata vården.

Man sätter stopp för inte bara den problematik man vill komma åt utan också andra verksamheter. Fungerande vårdavtal ska rivas, även i fall där vårdgivarna tillämpat lag och levt upp till läkaretikens normer. Vad vinner man på detta? Det blir sjukskrivningar och längre vårdköer i den offentliga sjukvården.

Så stoppas också innovation och förnyelse av sjukvården.

Och om vi är osäkra på hur stor problematiken är när det gäller försäkringspatienter eventuella förtur råder det ingen som helt oklarhet om vilket som är sjukvårdens faktiska problem: De långa vårdköerna.

Valrörelsen får gärna handla om medicinsk etik. Men när när 600 000 personer väntar på åtgärd, och 200 000 har väntat längre än vårdgarantin föreskriver, först och främst om tillgänglighet. Och om den blir bättre tas värdet av försäkringarna bort.