Ett hot mot opartiskheten
Ett upprop från anställda på Sveriges Radio får också i andra medier stor uppmärksamhet. Sveriges Radio anklagas för att inte spegla hela Sverige. Men denna gång är det inte ledningen som som står svaren skyldig, utan det är initiativtagarna till uppropet som har att förklara om deras egen värdegrund är förenlig med journalistiska principer och de utgångspunkter som rimligen gäller inom public service för arbetet.
Det är i spåren efter demonstrationerna mot polisbrutalitet i USA som frågan om strukturell rasism också väcks i Sverige. På Sveriges Radio har 39 journalister undertecknat ett upprop med som tar upp ett antal fall av diskriminering inom radiohusets väggar. Men grunden för kritiken är att personalen på Sveriges Radio inte anses spegla befolkningen i stort. Det är ”för vitt”.
Denna kritik är ett slags variation på temat att ”alla” journalister röstar vänster och att de därmed inte kan svara upp mot journalistiska principer som saklighet och opartiskhet. Exempel på just en vänsterbias ges dock sällan. Ungefär som när vänstern lyfter fram borgerligt tidningsägande som ett demokratiskt problem Som om svenska tidningsägare lägger sig i det redaktionella arbetet. Inte heller nu ges några konkreta exempel på hur minoriteter underbevakas.
En annan bild av svensk journalistik är att frågor som exempelvis rör förort, minoriteter och rasism varit högt prioriterade under många år. I TV, och i radio och på tidningsredaktioner.
För dessa kritiker av public service verkar det dock vara hudfärgen på de anställda som är det viktiga. De efterlyser en inventering av de anställdas etniska bakgrund.
Sådan rasregistrering är i Sverige inte tillåten utan särskild anledning. Det rör sig om skyddsvärda uppgifter för den enskilde individen. Vad ska en sådan undersökning användas till? Positiv särbehandling på grund av etnicitet är av samma anledning inte tillåten i Sverige.
Uppropet är färgat av idén att bara icke-vita kan skriva om icke vita. Eller att bara muslimer kan förstå muslimers villkor. Enligt denna så kallade identitetspolitik kommer personer som inte tillhör majoritetsbefolkningen alltid att vara diskriminerade.
Vår samhällsmodell bygger på det motsatta tänkandet. Att värden som likabehandling och saklighet inte har med hudfärg, sexualitet eller kön att göra. Det gäller för offentligt anställda som fattar beslut på objektiv grund.
Det gäller för journalister som arbetar efter metoder som källkritik, oberoende och kritisk granskning. När identitetspolitikens anhängare predikar att opartiskhet inte kan uppnås angrips de idémässiga grunderna för hela den tillitsskapande samhällsmodellen. Förtroendet för reportern som söker göra ett gott journalistiskt hantverk urholkas. Trovärdigheten för offentlig sektor undermineras.
Sveriges Radios ledning har ett antal fall om diskriminering som nämns att undersöka. Men den bör också fundera på vilken journalistisk värdegrund som verkar råda i företaget när olagliga åtgärder föreslås och när en identitetspolitik som underminerar grundläggande redaktionella principer växer fram inom journalistkåren på public service.
