Ernaeran är över i Norge
Så sent som i våras var Høyre enligt opinionsmätningarna Norges största parti. En stark ekonomi och en lyckad Coronahantering pekade på att Erna Solbergeran kunde få en fortsättning.
Men väljarna är allt mer rörliga och när rösterna räknades under måndagskvällen stod det klart att Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre blir Norges näste statsminister, trots att de norska Socialdemokraterna gör ett historiskt mycket dåligt val och backar efter det val som 2017 beskrevs som en ”katastrof”.
Høyre missbedömde valfrågorna och den jämlikhetsdebatt som också en svensk borgerlighet har att dra lärdomar av. Ojämlikheten är mindre i Norge än i Sverige, men ekonomiska skillnader i ett land som aldrig haft någon aristokrati är också en för medborgarna känsligare fråga.
Alla ”blå” partier backade också. Liberala Venstre går som liberala partier i Norden dåligt. Kristelig folkeparti har inte genomgått den förnyelseprocess som svenska KD gjorde redan för 25 år sedan och balanserade under en nagelbitande sen kväll på spärrgränsen. Och Fremskrittspartiet som vill framstå som en oppositionellt kraft straffas också för sin tidigare regeringsmedverkan.
På pappret ser det ut som att Norge kommer att ledas av en politisk koalition som för tankarna till det nya svenska politiska landskapet.
Senterpartiets resa till det röda blocket hör till den bilden. Senterväljarna har precis som i Sverige lojalt hängt med på en politisk ompositionering och partiets starka framgång i valet vittnar om att konflikten stad-land fortfarande har en mycket central roll i det norska samhället.
Och sedan finns det Socialistiska Ventrepartiet med som nu när det röda blocket får en majoritet också lär ingå en en trepartiregering.
Även om Sverige och Norge möjligen är de två länder i världen som är mest lika varandra finns det ändå betydelsefulla skillnader. Som att väljare växlar mellan Arbeiderpartiet och Høyre på annat sätt än i Sverige.
Och om Socialisterna till skillnad från det svenska Vänsterpartiet saknar ett antidemokratiskt förflutet så är Senterpartiet emellertid en bärare av vad som kan beskrivas som en norsk ”motkultur”. Mot det urbana, mot ämbetsmannainstitutionerna och mot industrin. Inte vänster. Inte liberalt.
Medan Socialistisk Venstre bildades som ett Natofientligt parti är Seneterpartiet fortsatt emot frihandelsavtalet med EU. Därmed får Støre leda en regering vars medlemmar - om han släpper in partierna - utmanar hörnstenar i den norska samhällsbygget. Laget rymmer spänningar. Senterpartiet har deklarerat att det inte vill ingå i en regering med socialisterna. Makt går nog före rätt också i Norge. En likhet med Sverige är att makten har ett egenvärde för centern.
”Inget talar för att Natolinjen eller EES-avtalet kommer att rivas upp.”
Inget talar emellertid för att Natolinjen eller EES-avtalet kommer att rivas upp. Därmed öppnas för eftergifter. Tillträdande statsminister Støre har redan till exempel flaggat för ökat försvarspolitiskt samarbete med både Sverige och Finland. Det är stora steg som planeras i strid med den hittillsvarande doktrinen. I dag har Norge självpåtagna begränsningar gällande utländsk militär i Arktisregionen. Den gäller framför allt Nato, men också Finland och Sverige. Nu diskuteras att de ska tas bort för svensk och finländsk militär för att underlätta
För svenskt vidkommande är det positiva nyheter och det innebär också ett ökat samarbete med Nato-landet Norge. Om initiativet syftar till att bredda norsk säkerhetspolitik och blidka det parlamentariska stödet stärker det samtidigt den svenska Natodimensionen. Det paradoxala utfallet kanske inte är Senterpartiets intention.
I Sverige lär säkert en och annan tala om vänstervåg efter skiftet i Norge. Det är en tendentiös beskrivning. Svenska socialdemokrater lär samtidigt ta lärdom av hur svårt det är att vinna val efter två mandatperioder.
Och de vet också att det är mycket sällsynt med likadana majoriteter på båda sidor av gränsen.
Regeringsskifte i Norge brukar nämligen följas av skifte också i Sverige året därpå.