Erkännande på gott och ont

Att samhället är större än staten och marknaden, och innefattar en stor mångfald av värdefulla organisationer och nätverk, är i dag inget kontroversiellt påstående. I regeringsförklaringen 2006 uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt rentav så här: ”Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvars­tagande och idealitet.”

Men har det blivit lite för mycket av det goda? Har civilsamhället kommit att bli en utväg ur problem som politiker och myndigheter inte har förmått hantera? Har involverandet av det civila samhället i uppgifter som tidigare var offentliga rentav använts som en budgetlösning? Statsvetaren Erik Amnå, som bland annat har utrett studieförbundens verksamhet å regeringens vägnar, har väckt dessa frågor – och hans svar lutar åt ja på alla punkter.

”Fastän man påstår motsatsen, kan jag inte frigöra mig från misstanken att offentliga sektorns primära intresse i praktiken handlar om något annat, nämligen att nedbringa kostnaderna för välfärdstjänsterna”, skriver han.

Ett exempel på denna logik skulle kunna vara det stimulansbidrag till flyktingguider som regeringen i veckan beslutade om. Elva miljoner årligen ska satsas på att man i kommunerna ska utveckla verksamheten med flyktingguider och familjekontakter. ”Det civila samhället har en viktig roll för att nyanlända invandrare ska få en bra start i Sverige”, säger Ullenhag.

Ett annat exempel kan hämtas från den rapport om gängkriminalitet som Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber presenterade för en tid sedan. Apropå samhällets stöttning till dem som har avtjänat fängelsestraff skriver hon: ”Det är också här viktigt att betona det civila samhällets betydelse, inte minst när det gäller det sociala sammanhanget. Föreningar bör uppmuntras att finnas med som en del i livet innan och efter frigivningen.”

Båda insatserna är naturligtvis behjärtansvärda – i synnerhet som misslyckandena på båda områdena har varit stora. Men civilsamhället får i båda fallen en roll som serviceleverantör, och detta är betänkligt. För i de ideella organisationernas natur ligger att vara självständiga, att företräda sina medlemmar och att själva bestämma sin dagordning. Offentlig finansiering genom projektstöd kan visserligen tyckas tilltalande, men innebär också styrning, kontroll och orientering efter ledstjärnor man inte nödvändigtvis annars hade följt.

För föreningslivet, idrottsrörelserna, kyrkorna, samfunden och de ideella organisationerna är därför det politiska uppvaknandet i fråga om civilsamhällets betydelse på både gott och ont. Å ena sidan innebär det erkännande och ekonomiskt stöd, å andra sidan ett fjärmande från grundtanken. Eller som Amnå skriver: ”I förlängningen är jag rädd att civilsamhällspolitiken försvagar både vår vilja och vår förmåga att leva som en självständig och självstyrd samhällsaktör.”