Enighet skulle ge styrka
Januari 2021 och januari 2022. Det är bara ett år emellan, men båda månaderna har färgats av händelser som är nästan lika svåra att tro på. Då gällde det stormningen av Kapitolium. Nu handlar det om det ovanligt oroliga omvärldsläget, med en vapenskramlande Putin och ett läge som bedömare har beskrivit som den största säkerhetskrisen sedan 60-talets kalla krig.
En del frågar sig om Putin nu, i anslutning till vinter-OS i Peking, ska försöka sig på en militär manöver med udden riktad mot Ukraina, de baltiska staterna, eller andra områden som Kreml vill se som sina underdåniga lydstater. Inte helt olikt hur Ryssland agerade under sommar-OS i samma stad 2008, då man gick i krig mot Georgien.
Då, för nästan femton år sedan, kunde kriget av många skandinaver upplevas som fjärran. Skulle något nu inträffa vore det betydligt närmare. Suspekta drönare som flugit över bland annat kärnkraftverket i Oskarshamn, ryska skepp som färdats besynnerligt fram och tillbaka längs Ölands östkust – även för boende i Kalmar län kommer oron nära.
Om omvärlden överrumplades 2008 är dock situationen annorlunda idag. Sverige har sedan dess, steg för steg, åter börjat stärka försvaret. Därtill har försvarssamarbeten med grannländer initierats, och viktiga övningar har genomförts med Nato. Att läsa om den anpassade beredskapen på Gotland var för många svenskar betryggande.
Vad gäller just befolkningen och Nato har nu opinionen kring att gå med i försvarsalliansen kraftigt förändrats. Så sent som 2018 var i princip halva befolkningen emot svenskt Natomedlemskap, nu är det bara en tredjedel. Samtidigt som ja-sidan och de osäkra har vuxit.
”Även för boende i Kalmar län kommer oron nära.”
Det är en fråga som länge stått mer eller mindre still eftersom frågan sällan var på tapeten. Nu märks det av att ju mer aktuell frågan blir, desto mer förändras också svenskarnas inställning. Den Natooption som oppositionen vill se på plats, men som regeringen motsatt sig, blir således än mer angelägen.
Oppositionen har efterfrågat ett bredare politiskt arbete kring säkerhetsläget. Såväl Liberalerna som Moderaterna och Centern vill att regeringen kallar in försvarsberedningen för att söka en gemensam svensk linje, och eventuellt se över om gällande försvarsbeslut räcker. Man har också efterfrågat mer ingående partiledarsamtal om läget.
Men under den pressträff som utrikesminister Ann Linde (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) höll på tisdagen gavs inga konkreta besked på den fronten, annat än att regeringen är positiv till att möta de andra partierna. Så sent som under måndagen sa Socialdemokraternas ordförande i utrikesutskottet att det vore överilat att ändra försvarsberedningens tidigare överenskommelse.
Om man kan kräva av oppositionen att vara seriösa i sina utspel kan man likaväl kräva att regeringen att den söker den breda enigheten i försvarspolitiken. Något som historiskt sett också brukar vara fallet. Regeringen har förvisso ingen plikt att kalla samman försvarsberedningen, men det vore ansvarsfullt i det nu pågående läget. Att nu regeringen åtminstone utlovat någon form av möte med riksdagspartierna är i sig välkommet. Men återigen agerar regeringen med en beklaglig senfärdighet. Frågan inställer sig också: varför denna tvekan kring att kalla in försvarsberedningen?
