Energisuveränitet omöjlig utan kärnkraft

En fördel med den svenska elproduktionen är att den uppfyller ett högt ställt krav på energisuveränitet.

När kärn- och vattenkraft tillsammans med vind producerar i stort sett all efterfrågad el i landet kan inga stater eller intressen använda energileveranser som utrikespolitiskt verktyg mot Sverige.

Jämför med ett land som Tyskland som blir beroende av rysk gas och därmed mer känsliga för ryska påtryckningar.

Balansen mellan baskraften, (kärnkraften i kombination med älvarna i Norr- och Västerbotten), och vindkraften har också en suveränitetsdimension. Vid ett läge då en väpnad konflikt hotar stängs kärnkraftverken ner. Vindkraften får då en större betydelse för elproduktionen i Sverige samtidigt som konsumtionen väntas minska betydligt.

Något förvånade pratade energiminister Anders Ygeman (S) ner kärnkraftens betydelse för energisuveräniteten på den stora digitala konferens som det statliga affärsverket Svenska Kraftnät höll under veckan.

”... uran bryter vi inte i Sverige, även om vi har fyndigheter, det köper vi från Ryssland eller Kanada eller från andra länder. Där finns också en energisuveränitetsdimension.”

Beroendet – från Kreml – betonades medan självständigheten tonades ned.

Uttalandet framstår som något av ett självmål. Anders Ygemans egen regering drev igenom ett förbud mot svensk uranbrytning. Det ifrågasattes bland annat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) – av just beredskapsskäl. ”Det bör analyseras vad förslagen får för konsekvenser för elförsörjningen om situationen i omvärlden skulle bli sådan att import av uran för tillverkning av kärnbränsle inte är möjlig”.

Någon sådan analys genomfördes aldrig.

Det stämmer att Sverige numera importerar uran från Ryssland. Det är statliga Vattenfall Bränsle som köper ryskt uran. Rimligen med ägarens goda minne. Bakgrunden var att bolaget ville öka antalet leverantörer vid sidan av en fransk och en amerikansk och därmed söka pressa priserna.

Import av uran är heller inte lika med de beroendeförhållanden som materialiseras i gasledningar som binder säljare och köpare samman. På uran råder det ingen brist på världsmarknaden. Enligt regeringens egen proposition är de största producenterna av uranmalm Kazakstan (36 procent), Kanada (15 procent), Australien (12 procent), Niger (8 procent) och Namibia (8 procent).

Lägg därtill att uran kan upphandlas och lagras i det fall att oron i vårt närområde skulle öka. Det är inte möjligt med andra energislag. Så visst finns det en energisuveränitetsdimension i kärnkraften. Fast den är väsentligt annorlunda än vad Ygeman antyder.