Energipolitik utan förnuft

Verkligheten tvingar fram en omprövning av energipolitiken. Den märkliga regeringskonstellationen håller fast vid en energiöverenskommelse som med traditionell socialdemokratisk logik skulle ha uppdaterats.
Ledare • Publicerad 10 december 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Moderaten Lars Hjälmered och Kristdemokraten Camilla Brodin på energisamtal strax innan de lämnar energiuppgörelsen.
Moderaten Lars Hjälmered och Kristdemokraten Camilla Brodin på energisamtal strax innan de lämnar energiuppgörelsen.Foto: Stina Stjernkvist/TT

En gång i tiden var de svenska kristdemokraterna kärnkraftsskeptiker. Kärnkraften sammankopplades med hotet från atombomben. Det fanns också en rädsla för ingenjörsvälde, för att människan skulle underordnas maskiner.

Det var länge sedan. Inte minst klimatförändringarna fick partiet att gå på offensiven i energifrågan under den förra valrörelsen.

Socialdemokratin har gått något av en motsatt väg. Slitningar har alltid funnits i partiet. Men den socialdemokrati som präglas av pragmatism och breda lösningar har också alltid värnat industri och sysselsättning. Och varit väl uppdaterad när det gäller klimatforskning.

Nu kolliderar pragmatism och breda lösningar med det parlamentariska maktspel som präglar svensk politik. Utifrån traditionell socialdemokratisk logik skulle den rådande energiuppgörelsen inte utan några större problem kunna uppdateras. Förutsättningarna har ändrats när även tunga socialdemokrater deklarerar att vi lever i ett klimatnödläge. När den svenska kärnkraftens ägare uppger att de kan driva reaktorer långt efter det tänkta slutdatumet 2040 i överenskommelsen hänger teori och verklighet inte längre samman.

Även i de fall där politiken ska kännetecknas av stabilitet och långsiktighet, som också i försvarsfrågan, måste en regering ta hänsyn till de parlamentariska realiteterna. Det gör inte regeringen genom att i denna fråga hålla kärnkraftsvänliga Sverigedemokraterna utanför förhandlingarna.

Sedan är också Liberalernas linje i den frågan ologisk. Partiet som är grundläggare till Januariöverenskommelsen i syfte att isolera Sverigedemokraterna vill likväl när det gäller energifrågan att SD ska bjudas in till förhandlingarna. Ibland accepteras SD:s röster, ibland inte.

Att Liberalerna som är ett stödparti till regeringen själva inte ingår i energiförhandlingarna är nästa stora anomali. Från en sammanhållen politik för tillväxt, sysselsättning och klimatansvar kan energipolitiken inte långsiktigt brytas ur. Dessutom rör de olika överenskommelserna och samarbetsformerna till det för väljarna och försvårar möjligheten till ansvarsutkrävande.

Energiöverenskommelsen har för övrigt inte samma tyngd som pensionsuppgörelsen som vårdas av en särskild pensionsgrupp. Det medför att den överenskomna texten framstår som skriven i sten och med tiden blir oflexibel. Därför skulle det inte vara något brott mot överenskommelsen att bjuda in fler partier till förhandlingarna.

I en svensk traditionell kontext hade spänningarna kunnat hanteras. Socialdemokraterna borde inte ha svårt för att diskutera kraven från Moderaterna och Kristdemokraterna om en förändring av ordet förnyelsebar till fossilfri energi. I en normal parlamentarisk situation hade det gått in att kärnkraftsföretagen trots signaler om ett politiskt motstånd ser framtida förutsättningar för fortsatt drift.

Nu väger istället banden till koalitionsbrodern Miljöpartiet och till Centern som utgör Januarisamarbetets inre kärna allt starkare i en fråga där det historiskt varit ett gott klimat mellan de två partierna som har förutsättningar att vara regeringsbärande. I energifrågan har Moderaterna drivits av en samarbetsinriktad strategi. Det var Liberalerna inte Moderaterna som valde att stå utanför den nu spruckna uppgörelsen.

Att energiminister Anders Ygeman (S) jämställer Moderaterna och Kristdemokraterna med ”klimatförnekare” vittnar om behovet av att dämpa tonläget. Det säger mycket om svensk politik just nu när Socialdemokrater driver politik mot sin egen vilja och när de slänger ur sig anklagelser som de vet är osanna. Och att kärnkraft döms ut samtidigt som allt fler talar om klimatnödläge.

Martin TunströmSkicka e-post