En regering med skägget i brevlådan
Postgångens punktlighet är något man som medborgare i Sverige har kunnat förlita sig på i generationer, oavsett var man bott i landet. Ett stolt arv som lever kvar i det utrotningshotade uttrycket ”som ett brev på posten”.
Men om regeringen får som den vill kan detta komma att förändras.
I dagsläget ska nittiofem procent av alla brev med normalporto delas ut inom två dagar. Men enligt ett förslag som är nu ute på remiss har regeringen föreslagit att sänka denna ambitionsnivå till åttiofem procent i stället.
En förändring som kanske ser liten ut för somliga. Vad gör väl tio procentenheter om majoriteten förblir opåverkad? Och mycket går väl ändå att lösa med hjälp av datorn nu för tiden? Men i realiteten innebär detta att den geografiska ojämställdheten för levnadsvillkor i Sverige ökar.
Förslaget har följaktligen också fått tung kritik från flera remissinstanser. Post- och telestyrelsen har
”Förslaget har följaktligen också fått tung kritik från flera remissinstanser. Post- och telestyrelsen har framfört att det finns grupper som är beroende av att skriftliga meddelanden levereras fysiskt.”
framfört att det finns grupper som är beroende av att skriftliga meddelanden levereras fysiskt – alltifrån räkningar till vårdkallelser och liknande, fall där punktligheten är helt avgörande.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap å sin sida poängterar att detta kommer att försämra krisberedskapen – i händelser av kris måste man så snabbt som möjligt kunna nå ut till berörda.
Även tidningsbranschens villkor riskerar att påverkas negativt av detta. Branschorganisationen Tidningsutgivarna har i ett yttrande påpekat att hundratusentals tidningsläsare kan få sin tidningsdistribution rubbad. Något som vore skadligt för både tidningsbranschen som sådan, såväl som för alla läsare för vilka tillgången till nyheter och opinionsbildning försämras.
Här finns alltså tydliga demokrati-, trygghets- och hälsoaspekter som inte får glömmas bort när det gäller frågan om levnadsvillkoren på lands- och glesbygd. Det är inte något som går att vifta bort lättvindigt. Frågan om posten och landsbygden får inte förminskas på det sätt som ibland görs, när det med en syrlig ton görs gällande att den som väljer att bo utanför tätorterna får stå sitt kast.
Det går inte att bekvämt luta sig tillbaka och tro att digitaliseringen löser allt. Visst, för många underlättar digitaliseringen. Men det finns många för vilka det inte är ett alternativ. Det kan gälla alltifrån äldre som har svårt med den nya teknologin, till glesbygder där uppkopplingen till bredband inte är den bästa, eller för den delen de individer som av integritetsskäl vill att så lite kommunikation som möjligt ska ske elektroniskt.
Hela Sverige ska leva, heter det. Det gäller även landsbygden – och bör också inkludera samhällsviktig service som postgången.
