En politik för högkonjunktur och färre ungdomar
För en regering i svårartat behov av goda nyheter kom måndagens rapport om ungdomsarbetslösheten från Arbetsförmedlingen som en skänk från ovan. Sysselsättningsgraden bland unga stiger samtidigt som arbetslöshetsgraden har minskat till den lägsta nivån sedan 2003. 90-dagarsgarantin - det vill säga den bortre gräns för hur länge en ung person ska få vara arbetslös utan att ta del av några insatser från Arbetsförmedlingen - är uppnådd, i så måtto att myndigheten når dem som vill bli nådda. På det hela taget är utvecklingen en arbetsmarknadspolitisk succé.
Åtminstone skulle man kunna tro det. Men av rapporten framgår att den sjunkande arbetslösheten bland unga är en kombination av konjunktur och demografi, samtidigt som arbetsmarknaden för unga är precis lika polariserad som arbetsmarknaden i dess helhet - om inte än mer. En ”ökad aktivitet inom breda delar av ekonomin” har gynnat de unga, som samtidigt har blivit väsentligt färre. Sedan 2012 har antalet minskat med drygt 80 000 personer. Sysselsättningsökningen under samma period uppgår till 13 000 personer.
På motsvarande sätt har antalet inskrivna arbetslösa ungdomar minskat, från 101 000 år 2012 till 55 000 idag. Men det är faktiskt inte fråga om något gradvist tillbakapressande av en arbetslöshet som är sig lik över tid. Tvärtom har arbetslösheten bland unga sjunkit mycket snabbt, samtidigt som gruppen har fyllts på med andra unga som har mycket svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland ungdomar som har slutfört gymnasiet och har full arbetsförmåga har minskat med 70 procent eller 47 000 personer sedan 2012. Samtidigt har antalet utomeuropeiskt födda arbetslösa ungdomar ökat från omkring 5 000 till drygt 20 000.
Detta innebär att ungdomsarbetslösheten knappast kommer att minska lika snabbt framöver. När det gäller konjunkturen är det värt att notera hur bostadsmarknaden nu kyls av - vilket kommer att påverka bostadsinvesteringarna, som står för en ansenlig del av BNP. När hushållen inte längre känner sig rika minskar rimligen också deras konsumtion, som har bidragit starkt till de senaste årens tillväxt. Bland de arbetslösa ungdomarna finns då en ökande andel som mindre sannolikt kommer i arbete. Utflödet till arbete bland ungdomar som är födda utanför Europa är omkring fem procent per månad (och ännu lägre om de saknar gymnasieutbildning). Motsvarande utflöde bland inrikes födda är tolv procent.
Detta mönster gäller för övrigt hela arbetsmarknaden. Den ”urstarka svenska ekonomin” som regeringen lätt missvisande berömmer sig av är påfallande dålig på att skapa arbetstillfällen åt de grupper som nu står utanför arbetsmarknaden. Möjligheten att få permanent uppehållstillstånd tack vare egen försörjning, som infördes genom migrationsöverenskommelsen 2015, har hittills knappt gett någonting. Av 756 inkomna ärenden har 26 bifallits och personer fått permanent uppehållstillstånd med hänvisning till att de har fått jobb.
När ungdomsarbetslösheten, liksom arbetslösheten i helhet, i högre grad får dessa förutsättningar är det naturligt att den inte sjunker lika snabbt framöver. Faktiskt har inbromsningen redan börjat. Andelen inskrivna arbetslösa ungdomar som har varit inskrivna utan arbete i mer än sex månader ökar har ökat med hela tio procentenheter. Var fjärde inskriven arbetslös ungdom hade i oktober 2017 varit inskriven i tolv månader eller mer.
Vänder konjunkturen, blir siffrorna snabbt ännu sämre eftersom ungdomar är mer konjunkturkänsliga än äldre på arbetsmarknaden. Inga åtgärder som regeringen har vidtagit sedan 2014 har någon uppenbar kapacitet att ändra på detta. 90-dagarsgarantin, som är ett tänkbart huvudnummer i valrörelsen, är inte ens en arbetsmarknadsåtgärd utan bara ett sätt att beskriva olika existerande åtgärder och förse dem med en tidsgräns.
Arbetsförmedlingen är dock optimistisk om att trenden med en minskande arbetslöshet kan förstärkas - nämligen genom ”det faktum att befolkningen (och arbetskraften) yngre än 25 år minskar”. Med andra ord: regeringens politik mot ungdomsarbetslösheten innebär att man sätter hoppet till fortsatt högkonjunktur och till att ungdomarna blir färre.
