Martin Tunström: En monarki värd att fira

Kung Carl XVI Gustaf har gjort en enastående insats under sin hittillsvarande tid på tronen. Kungafamiljens arbete och popularitet har tonat ned allt tal om monarkins avskaffande. Det politiska stödet för monarkin är kompakt. Mycket beror på att Kungen själv förkroppsligar de ideal som förknippas med just en kung. Som lojalitet, ansvar och kontinuitet.

Samtidigt är det viktigt att understryka att monarkin inte kan motiveras av just en statschefs popularitet, lika lite som den kan avfärdas på grund av av för tillfället låga opinionssiffror. Institutionen är något mycket större och viktigare än en enskild person.

Tre korta spaningar på detta tema kan föras fram i dag:

För det första: Docenten i företagsekonomen Charlotta Levay vid Lunds universitet har noterat att monarkin är särskilt populär bland kvinnor, barn och äldre. Det är ingen slump att mödrar förser sina barn med en flagga och tar med dem till ceremonier vid slottet eller att unga flickor gärna klär ut sig till prinsessor. Det är heller ingen slump att så kallade damtidningar hårdbevakar den kungliga familjen året runt.

Det finns en anledning. Levay konstaterar att de tre grupperna - även om de naturligtvis inte är enhetliga - alla är i större behov än resursstarka vuxna män av ett samhälle som håller samman. Monarkin är i detta perspektiv ett slags klister som håller samman landet. Och monarkin symboliserar att samhället är en kontinuerlig gemenskap från historien och in i framtiden och ”inte en slumpmässig anhopning individer”.

För det andra rymmer den konstitutionella monarkin en rejäl maktdelning. Torekovkompromissen begränsade konungens politiska makt. Det tidigare uppdraget att föreslå statsminister övergick till riksdagens talman och kvarstod gjorde bland annat ordförandeskapet i utrikesnämnden. Men med monarkin begränsas också den politiska makten. Ceremoniella uppgifter - från statsbesök till högtidligheter - får en kunglig istället för politisk prägel. Därmed motverkas den maktkoncentration till en person som är vanlig i rubriker, där statschefen inte sällan försöker utvidga sin egen makt.

Den som har den politiska makten kan inte bli alltför stark som symbol. Den som är symbol kan samtidigt aldrig kämpa till sig politisk makt.

Och om ministrarna inte är i kungens tjänst, ställer ofta Kungen upp för regeringen. Det gäller konsulära ärenden med största sekretess men också i frågor som rör Sveriges utrikeshandel.

För det tredje så har en vulgär nationalism minst sagt begränsade förutsättningar att växa sig stark inom ramen för en konstitutionell monarki.

Monarkin sätter ramarna och begränsar nationalismen. En nationalism som går utöver den svenska monarkins ”lagom ideal” blir per definition illegitim och kan aldrig vinna fotfäste. Ett avskaffande av monarkin skulle däremot öppna för en bakåtblickande nationalism med tonvikt på mystik och revansch.

Just aggressiv nationalism och den radikala populismens ointresse av historia, kontinuitet och sammanhållning har också satt monarkin i nytt ljus. När institutioner hotas eller rämnar runt om i världen riktas blickarna mot en monarki, stark som slottens hörnstenar.

Det är detta som ska firas idag: Ett välfungerande statsskick och en kung som med äran utför sitt uppdrag sedan 50 år.