En legend har lämnat oss
Monarkin som statsskick kan aldrig rättfärdigas med hänvisning till en enskild kung eller drottning. En populär kung är inget tungt argument för monarkin. En impopulär drottning är inget motiv för att införa republik.
Men den nu avlidna drottning Elizabeth ll har sannolikt ändå förkroppsligat alla de ideal som förknippas med den ideala statschefen. Plikt, lojalitet, empati och ansvar. Och kontinuitet.
Ju mer Storbritannien och världen förändrats, desto mer har stabilitet och beständighet framhållits. Den formella makten har utraderats. Storbritannien är inte längre som när drottningen tillträdde någon supermakt med kolonier över hela världen. Imperiet omvandlades till ett samvälde. Det förenade kungariket har gått in och ut ur EU. I allt detta har drottningen stått för sammanhållning och enighet.
Monarkin har av dess motståndare kritiserats för att stå i motsats till demokratin. Därför har den gång efter annan dödförklarats som något som skulle tyna bort i takt med att dess makt reducerats.
”I en tid av populism och aggressiv nationalism framstår monarkin som något annat. Monarkin sätter ramarna och begränsar nationalismen. Den uppfattas som motsatsen till en radikal populism ointresserad av kontinuitet och sammanhållning.”
I en tid av populism och aggressiv nationalism framstår monarkin som något annat. Monarkin sätter ramarna och begränsar nationalismen. Den uppfattas som motsatsen till en radikal populism ointresserad av kontinuitet och sammanhållning.
Och det närmast eviga kontrasterar vår tids stora fascination för förändring och uppbrott. Så var också drottningen en brygga mellan den gamla och den nya världen.
Drottning Elizabeth ll fullföljde in det sista sina uppgifter. För bara två dagar sedan tog hon emot Storbritannien nya premiärminister, Liz Truss. Premiärministrar har också kommit och gått.
Drottningen - och monarkin - har bestått.
