En könsblind feministisk regering
I Riksarkivets bergrum ligger en utredning med förslag, som om de hade blivit verklighet sannolikt skulle ha räddat människoliv under de nio månader som förflutit sedan pandemin satte klorna i Sverige.
Det var Alliansregeringen som år 2014 tillsatte den utredning som regeringen Löfven sedan sände till bergrummet utan åtgärd, skriver utredarna i Äldreutredningen på Dagens Nyheters debattsida (19/12). Utredarna pekade på systemfel som resulterade i att äldre personer på boenden inte fick den medicinska vård som de behövde och hade rätt till.
Dessa systemfel har dock varit kända längre än så, i själva verket har de regelbundet uppmärksammats sedan Ädelreformen infördes i början av 1990-talet och sjukhusens långvårdsavdelningar lades ned. Glapp i lagstiftning, regelverk och rekommendationer, utebliven samverkan och oklar ansvarsfördelning har bland annat inneburit att kommunerna inte kunnat anställa läkare och det har drabbat nationens äldre. Larm inifrån och rapporter om svagheter i äldreomsorgen har således duggat tätt i flera decennier. År 2006 pågick exempelvis en debatt om varför syrgasen försvunnit i vården av äldre. Läkare och annan vårdpersonal rasade över det lidande avsaknaden av medicinsk utrustning orsakade.
Underskottet vad gäller den medicinska vården av äldre har därför inte varit något okänt för regeringen Löfven – eller för någon annan regering tidigare heller. Det faktiska läget var inte dolt för Socialstyrelsen, som i själva verket med intervall påtalat bristerna. Folkhälsomyndigheten kan näppeligen heller varit okunnig om belägenheten.
Om den yttersta prioriteringen när pandemin rasade in var att skydda de äldre, borde dessa kända problem och tillkortakommande omedelbart satts högst upp på dagordningen.
Men så skedde inte. Strategin, som förutsatte omfattande testning och smittspårning, innebar istället motsägelsefullt nog att skyddet för de äldre brast när spridningen inte begränsades och att de undantogs från vårdinsatser. Att dessa brister kan komma att – och måste – åtgärdas längre fram, förändrar inte det oåterkalleliga faktum att människor dött till följd av dem.
Varför har det blivit så här? För att nå svaret på den frågan behöver den etiska dimensionen och människosynen friläggas och diskuteras. Inspektionen för Vård och omsorg (IVO) visar i sin skarpa nationella granskning att det övervägande har varit äldre kvinnor som dött under pandemin. Det är således i huvudsak äldre kvinnor som avlidit utan individuell bedömning och läkarvård. De som vårdats på intensivvårdsavdelningar med specialistteam har till största del varit män under sjuttio år. Bilden med dess kontrast blir skarp och den skaver, för den blixtbelyser att den feministiska regeringen och myndigheterna har varit könsblinda vad gäller strategins konsekvenser. Människosyn och etik behöver därför vara ledorden inför det nya året – och de kommande.
A
