GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

En kanon är bättre än ett råd

Ett läsråd blev regeringens svar på det sjunkande bokläsandet bland unga. Frågan om en litteraturkanon diskuterades inte ens.
Ledare • Publicerad 28 september 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Var finns de svenska klassikerna?
Var finns de svenska klassikerna?
Foto: Amir Nabizadeh/TT

I diskussionen om barn och ungas läsande har frågan om en litteraturkanon intagit en särställning. Alltså införandet av en klassikerlista över särskild läsvärd litteratur. Denna skulle inspirera till läsning, underlätta för elever att navigera i skolbibliotekens hyllor. Den skulle dessutom sätta press på förlagen att trycka svenska klassiker, som ofta paradoxalt nog är lättare att finna i vanliga bokhandlare i kulturnationer som Frankrike och Tyskland. Bara det borde ses som en varningsklocka över det litterära tillståndet i landet.

Med tanke på att världens mest prestigefyllda litteraturpris delas ut i Sverige borde en lista över prioriterad skönlitteratur inte vara särskilt kontroversiell. Men nej. När regeringen lanserat åtgärder för att stärka läsningen bland unga har frågan om en kanon inte ens diskuterats. Ordet finns inte ens nämnt i Läsdelegationens utredning som på basis av kulturminister Amanda Linds direktiv skrivit utredningen som nu ligger till grund för ”samordning” mellan olika ”aktörer”.

Och så det sedvanliga bildandet av en ny institution: Ett läsråd som ska ”driva och samordna” läsfrämjandet bland unga.

I gruppen finns intressanta namn med, som Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, känd för att propagera lika mycket för romanen som för sedvanlig kurslitteratur i ekonomisk mikroteori. Kajsa Ravin, generaldirektör för Kulturrådet är också gruppens ordförande. Båda Läsfrämjarinstitutet samt Berättarministeriet representeras i styrelsen som också består av ledamöter från universitet, skolor, region och en författarrepresentant.

Men varför diskuteras inte ens ett förslag som kan stärka läsning av kvalitetslitteratur? Väger verkligen normkritikens föreställning att en kanon reproducerar maktförhållanden genom att den anses spegla ”männens ” och ”västvärldens” litteratur tyngre än denna enskilda idé?

”Det är minst sagt motsägelsefullt att se en minskande läsning som ett problem och föreslå satsningar på skolbibliotek och stärkta lagar, utan att diskutera andra åtgärder som kan stärka bokens status.”

Det är minst sagt motsägelsefullt att se en minskande läsning som ett problem och föreslå satsningar på skolbibliotek och stärkta lagar, utan att diskutera andra åtgärder som kan stärka bokens status.

Kulturdepartementets ville aldrig föra upp frågan på dagordningen.

Och vad tyckte då Svenska Akademin som tidigare tagit ställning för en litteraturkanon om förslagen från Läsdelegationen?

Det vet vi inte. Av den enkla anledningen att regeringen aldrig begärde in akademins synpunkter.

Martin TunströmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.