Margareta Barabash: En kamp mot sin gamla politik

”Skolan måste utgå ifrån barns hjärnor”, basunerade skolminister Lotta Edholm (L) ut häromdagen. Med detta följde en slags krigsförklaring. Politikernas och pedagogernas experimenterande ska upphöra. Ordning och kunskapsfokus ska träda in i skolans värld.

Hur ska en skola med ”barnens hjärnor” som utgångspunkt konkret byggas upp, enligt Edholm? Till exempel med hjälp av särskilda undervisningsgrupper och fler speciallärare. Men också ”mer avancerade alternativ” för de som vill ”gå lite längre”. Tidöavtalet bjuder på fler förslag, som stärkning av lärarnas befogenheter och satsning på klassikerläsning.

”Synen på inlärning måste förändras”, menar skolministern och påpekar att den svenska skolan länge behandlats som en experimentverkstad för allsköns politiska nycker. Så långt har hon rätt – men poängen hade förmodligen landat bättre om den framförts av vem som helst utom en liberalpartist.

Det eviga skolpartiet har i många år varit drivande för just den sortens ”postmoderna” flum som Edholm nu förkastar. Under Alliansens regeringstid innehade L samtliga ministerposter på Utbildningsdepartementet. Den tidigare partiledaren Jan Björklund satt som utbildningsminister när läroplanen Lgr 11, med bland annat den kritiserade betygsskalan A-F och svårtolkade betygskriterier, antogs 2011 på initiativ av regeringen Reinfeldt.

Förutom postmodernismens eventuella förgiftning av skolväsendet har partiet tvingats ta sig an friskolefrågan med kniven mot strupen. Förmodligen hade man låtit den vara om det inte vore för den intensiva opinionsbildning som på senare år bedrivits av missnöjda lärare på sociala medier. Så sent som i juni förra året var partiet med och röstade ner regeringen Anderssons förslag om sänkt skolpeng till friskolorna. Kappvändningen kom för ett par veckor sedan, då Edholm slog fast att det minskade anslaget blir verklighet ändå. Detta stärker knappast partiets trovärdighet och principfasthet i frågan.

En sak bör sittande regering ha klart för sig: Att vända det sjunkande skepp som är svensk skola är i värsta fall ett projekt som kommer ta decennier. För det sista som behövs är hastiga reformer utan konsekvenstänk – detta har vi fått erfara de senaste decennierna. Kampen mot flummet får inte urarta till den experimentverkstad det ska bekämpa. Men det betyder inte heller att det räcker med småduttande av reformförslag.

De idéer som presenteras i Tidöavtalet är högst rimliga, men om det uttalade målet är att förändra synen på inlärning behövs såväl en rejält djupgående strategi som en konkret problemformulering. Det är nämligen svårt att veta vad exakt skolministern menar när hon skriver att regeringen ska göra upp med en postmodern syn på kunskap.

Därtill är det knappast förtroendeingivande att partiet som fått i uppdrag att ta fram en sådan strategi ägnat flera år i regeringsställning att nedmontera det som nu ska byggas upp. Om väljarna ska våga lita på Liberalerna har de mycket att bevisa.