En halvmesyr till migrationslag
Under gårdagen började så den nya migrationslagen gälla, efter att den efter mycken debatt röstades igenom i riksdagen för nästan exakt en månad sedan.
Vad gäller lagen som sådan är det ömsom ris ömsom ros. Visst tas att par steg i rätt riktning för att ordna upp Sveriges migrationspolitik, samtidigt som betydligt mer skulle kunna göras.
Men det är minst sagt en gnutta provocerande att se hur lagen nu på många håll – både i media och av aktivister – framställs som gällde det en gedigen eller till och med (beroende på perspektiv) förfärlig uppstramning av den tidigare lagen – och det till den grad att Vänsterpartiets Christina Höj Larsen började gråta i riksdagens plenisal när lagen debatterades.
Det är inte utan att man drar sig till minnes Miljöpartiets tidigare språkrör Åsa Romson som likaledes föll i gråt när hon 2015 i samband med migrationskrisen meddelade att partiet skulle godkänna de akuta migrationsåtgärder som Socialdemokraternas trots allt insåg behövdes – bara två månader efter att Stefan Löfven stolt skanderat att hans Europa inte bygger murar – istället för att i protest lämna regeringen.
Påståenden om att lagen nu ”skärps” bygger helt och hållet på det narrativ som Socialdemokraterna vill sprida; därmed byggs en bild upp av det ansvarstagande partiet som tar sig an den fallerade migrationspolitiken.
Det finns förvisso ett korn av sanning såtillvida att den föråldrade lag som gällde innan migrationskrisen nu permanent har ersatts. Steg har tagits i rätt riktning för att kunna hantera de problem som har kunnat uppstå under tidigare lagstiftning.
”Påståenden om att lagen nu ”skärps” bygger helt och hållet på det narrativ som Socialdemokraterna vill sprida.”
Men mer rättvisande vore att jämföra med den tillfälliga lagstiftning som faktiskt har gällt sedan 2016, som kom till som svar på just migrationskrisen. I jämförelse med den lagen skulle man i själva verket kunna beskriva den ”nya” lagen som ett steg tillbaka. Som Maria M Stenergard, Moderaternas migrationspolitiska talesperson, uttalade sig om saken: ”jämfört med den lagstiftning som gällt sedan 2016 får vi i dag ett mycket mer generöst regelverk.”
Å ena sidan har nu regeln om att tillfälliga, inte permanenta, uppehållstillstånd ska vara huvudregeln slagits fast. För att få permanent uppehållstillstånd ska man ha haft uppehållstillstånd i minst tre år, inte ha begått brott och dessutom försörja sig själv. Gott så.
Men samtidigt blev lagen utan sådant som den borgerliga oppositionen kämpade för att också få med och som hade utgjort både viktiga och rimliga komplement, såsom skärpta krav på försörjning vid anhöriginvandring.
Eller för den delen att kraven på kunskaper i svenska och samhällskunskap skulle börja gälla redan i juli nästa år – i stället för längre fram i tiden, som den rödgröna regeringen och dess stödpartier i frågan ville.
Regeringens ambition med den nya lagen är, med migrationsministers Morgan Johanssons (S) ord, att migrationspolitiken ska vara ”långsiktigt hållbar” samt ”human, rättssäker och effektiv”.
Beskrivningen av ambitionen som sådan är det inget fel på, tvärtom. Problemet ligger i att den lag som nu trätt i kraft inte kommer räcka. Såväl lagens hållbarhet som effektivitet kan ifrågasättas.
Det är synd eftersom ett fungerande system för migrationen är en helt nödvändig del av de åtgärder som behövs för att kunna lösa de integrationssvårigheter Sverige brottas med.
