En god svensk måste inte vara ateist

De extrema ståndpunkterna möter vi i insändare, där religion jämställs med tortyr, häxbål, förtryck och folkförförelse. På ytan kan det finnas referenser till islam, läser man noggrant gäller beskyllningarna även kristendomen. Detta ytterlighetstyckande är ofta illa formulerat men är egentligen bara vulgärvarianten av mer etablerade åsikter. För ungefär ett år sedan skrev exempelvis statsministern en debattartikel där han menade att Sverige för hundra år sedan var vidskepligt eftersom kyrkans inflytande då var större.

I skoldebatten menar kritikerna oftast att religiösa friskolor utestänger barnen från en bredare gemenskap. Det vill säga, de kommer att få fel referensramar för att klara sig i ett huvudsakligen ickereligiöst Sverige. Underförstått är att majoriteten i fall som dessa har rätt att slå fast för en minoritet vad som är rätt och fel. Ja, så uttrycks det inte. Man talar om referensramar och social normbildning. Men i klartext är det vad som menas.

Går vi tillbaka finner vi lite överraskande att det i första hand kristen tro nu hamnar i är samma läge som den var i de första seklerna. Den har blivit en minoritetsuppfattning, som av många lite vagt anses som undergrävande och farlig, eftersom den försvagar lojaliteten mot fastlaga samhällsnormer. Dessa ses som neutrala och frihetsgivande, det en tro erbjuder som bindande och begränsande.

Egentligen är det inte underligt att vi har denna debatt i vårt land. Värdemätningar visar hur de nordiska länderna i dag tillsammans med Baltikum är bland världens mest sekulariserade. Inte så att ateismen i ett slags postsovjetisk tappning har brett ut sig, men svaga kunskaper om trosriktningar över huvud taget har ofta reducerat religionen till en vag och ofokuserad känsla av andlighet, som värjer sig mot de krav på tankereda som etablerade trosriktningar ställer.

Det går naturligtvis att betrakta kristendomens roll från ett helt annat perspektiv som betonar dess betydelse för framväxten av demokratin, solidariteten mellan människor, folkrörelser och medborgarskapstanken över huvud taget. Den hållningen är en viktig stämma i det offentliga samtalet kanske i första hand inte för att övertyga, utan för att säkra den zon av tolerans som religionsutövande behöver.

Och inte minst är perspektiven viktiga i ett mer mångkulturellt och mångreligiöst Sverige. För det är i ett samhälle som visar misstro mot all tro som extremismen på andra kanten växer till, alltså extremislam.