En försvarsberedning värd namnet

Den uppfattas ofta vara riksdagspartiernas organ för gemensam analys och beslutsunderlag. Riksdagens organ för arbetet är emellertid försvarsutskottet. I själva verket arbetar försvarsberedningen på regeringens uppdrag. Beredningens betänkande läggs aldrig fram till riksdagen och blir därför aldrig föremål för debatt.

Under Peter Hultqvists tid som försvarsminister knöts också beredningens arbete allt hårdare till regeringskansliet. Beredningen fick inte längre något självständigt sekretariat utan fick förlita sig på försvarsdepartementets personal. Hultqvist deltog också själv i arbetet i en högre utsträckning än vad som traditionen påbjuder. Därmed fick arbetet mer en karaktär av förhandling än av analys.

När regeringen nu tillsätter Hans Wallmark (M) som ordförande sker också en återgång till det mer traditionella uppdraget. Beredningen får åter ett eget kansli och kan därmed arbeta mer oberoende från försvarsdepartementet. Försvarsminister Pål Jonsson avhänder sig ett visst personligt inflytande över beredningens arbete, men vinner istället förtroende och får sannolikt på köpet ett bredare förankrat politiskt underlag.

Till bilden hör också att ordförande Wallmark har ju också i riksdagen en självständig roll att värna. Han är även ordförande i EU-nämnden där regeringen ska förankra sin EU-politik. Ordföranden får där en viktig samarbetsinriktat uppgift och i rollen ligger - om den ska bli framgångsrik - att inte ryggmärgsmässigt ställa sig bakom regeringens linje. Den hållningen är betydelsefull också i beredningen.

Sammantaget bör detta ge utrymme för en öppnare diskussion och en analys som baseras på hur det säkerhetspolitiska omvärldsläget ser ut, och inte på de parlamentariska relationerna eller de partipolitiska programmen.

Beredningens tidigare rapporter som Värnkraft och Motståndskraft uppfattades först också vara präglade av enighet. Flera avvikande uppfattningar som presenteras i slutet av rapporterna gör emellertid att slutsatserna spretar och väger lätt. Vad hände egentligen med beredningens gemensamma uppfattning att Sverige borde få en beredskapspolis? Hittills ingenting.

Om försvarsminister Pål Jonsson (M) ger riksdagen starkare verktyg antyder också rekryteringar till departementet hur man försöker gräva ner den gamla motsättningen mellan departement och försvarets högkvarter.

Det svenska försvaret styrs annorlunda i jämförelse med andra länder. Regeringens administration är liten i relation till försvarets högkvarter. Det gav upphov till ett under flera år långt skyttegravskrig mellan Lidingövägen och Jakobsgatan. Peter Hultqvist göt olja på vågorna genom att anställa den tidigare generallöjtnanten från högkvarteret, Växjöbördige Jan Salestrand, som statssekreterare. Rekryteringen av landshövding Peter Sandwall från Kalmar län av Pål Jonssons ska ses i samma perspektiv.

Sandwall var tidigare generaldirektör i försvarsmakten och därmed vice överbefälhavare. Han är således väl medveten om vad en felaktig styrning från departementets sida får för konsekvenser för Högkvarterets arbete.

I en situation med ett allt mer oroande omvärldsläge måste försvarsberedningens arbete fungera på riktigt. Och konflikter mellan departement och myndighetsledning har Sverige inte råd med. Höjd förmåga är inte bara en fråga om anslag. I det ligger också en mer självständig försvarsberedning och rätt relationer mellan departement och högkvarter.