Annons

En förlorare ser ut att vinna i Norge

Norge följer trenden. Regeringspartier backar och små partier går framåt. Trots framgångsrik Coronahantering och ekonomisk tillväxt går Norge mot regeringsskifte.
Ledare • Publicerad 13 september 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

På paradgatan Karl Johan står valstugorna på rad och partifunktionärer gör sitt bästa för att in i det sista nå de osäkra väljarna inför dagens Stortingsval.

Få tror något annat än att det blir Champagne på Arbeiderpartiets valvaka och gravöl på Høyres när vallokalerna stänger klockan 21:00 ikväll. Efter åtta år med ”Jern-Erna” som statsminister går Norge mot regeringsskifte.

Framgångar till trots. Erna Solberg ser ut att lämna rollen som statsminister efter dagens val.
Framgångar till trots. Erna Solberg ser ut att lämna rollen som statsminister efter dagens val.Foto: Ali Zare
Annons

Arbeiderpartiet ser däremot ut att i historisk bemärkelse göra ett dåligt val. Förra valet sågs som en katastrof och trots oppositionsställningen har partiet inte lyckats vinna några väljare. Trenden i Europa att stora regeringsbärande partiet tappar, medan enfrågepartier på kanterna växer präglar också den norska politiska landskapet.

Det är också svårt att tala om någon vänstervåg. Motsättningen i norsk politik går egentligen inte mellan Høyre och Arbeiderpartiet, de delar synen på Nato, på frihandelsavtalet med EU och har likadana grundstenar i den ekonomiska politiken. Sosialistisk Venstreparti som går fram kan också beskrivas som en blandning av svenska socialdemokrater och vänsterpartister. Vänster, men kanske inte så socialistiskt.

”Motsättningen i norsk politik går egentligen inte mellan Høyre och Arbeiderpartiet”

Något som också skiljer norsk politik från den svenska är den betydligt lägre graden av konflikt.

Jag talar med nestorn i norsk statsvetenskap, professor Knut Heidar vid Oslos universitet, som påminner om den politiska konsensustraditionen. Den låga konfliktgraden är en del av landets historia och kultur och ska inte ses som ett resultat av det enorma välståndet som kommit med oljan.

Dessutom understryker Knut Heidar att röstandet också varit och i viss mån fortfarande är nära förknippat med det norska nationsbygget. Under unionstiden med Sverige var Stortinget en symbol för självständighetskampen medan slottet symboliserade det ”svenska”. Valhandlingen fick därför ett särskilt värde i den norska tämligen liberala nationalismen precis som språket och den starka legitimitet som monarkin fick efter det att kungen blev vald av folket.

Från ett svenskt perspektiv är det också en annorlunda valrörelse. Frågor rörande migration och kriminalitet är helt frånvarande på valplakaten i Oslo.

Som Knut Heidar framhåller har Fremskrittspartiet försökt lyfta in invandringsfrågan i valrörelsen utan att lyckas. Och när jag samtalar med höga Høyreföreträdare framhåller de att Oslo visserligen drabbats ”flera skjutningar”. Fast när jag frågar mer visar det sig att de menar under en period av flera månader. Inte flera skjutningar per dag, som i Sverige.

På plats Oslo
På plats Oslo

Det är en mer sakpolitiskt inriktad debatt, färre inslag av ”negativt kampanjande” än i Sverige och mindre trots den populära Erna Solberg mindre fokus på person än i det östra grannlandet.

Notabelt är också att Høyre har spelat ned ”vänster-höger”-konflikten och satsat mer pengar på offentlig välfärd. Den starka konflikten stad-land eller stad-by som råder i Norge mellan Oslo och ”distrikten” (regionerna) har som Knut Heidar framhåller spelat mindre roll än vanligt. Inte minst beroende på att de två möjliga regeringsbildarna effektivt löst ut frågan före valrörelsen och därmed försvaga Senterpartiet och Fremskrittspartiet som delvis delar väljarbas i det norska inlandet.

Men de tre borgerliga regeringspartierna missbedömde helt klart väljarnas dagordning. Medan Höyre fokuserat på ekonomi, omsorg och skola har en mediedriven debatt mer handlat om klimat, i ett oljeproducerande land, och ökad ekonomisk jämlikhet i ett av världens allra rikaste länder.

Exemplet Norge påminner om att en regering inte blir bedömd för vad den åstadkommit utan för vad den vill göra.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons