Martin Tunström: En eller fyra nådiga luntor?
Inför måndagens budgetpresentation har januaripartierna i olika sammanhang fått tillfällen att promota sina egna förhandlingsvinster. Stora satsningar har presenterats utan finansministern eller till och med regeringspartiernas närvaro. Presentationerna är ett gammalt knep för att erhålla uppmärksamhet, men de illustrerar samtidigt att det saknas en helhet i den nådiga lunta som nu är offentliggjord. Alla vill presentera sina egna budgetdelar, ingen vill stå bakom allt.
Taktiserandet av presentationerna fortsatte till måndagen. Först då valde regeringen att avslöja att den tillfälliga höjningen av a-kassan blir av det mer permanenta slaget. Fram till nästa val alltså. Förhoppningen var tydlig att denna socialdemokratiska vinst inte skulle lägga sordin på stämningen på Centerpartiets och Liberalernas alla budgetpresskonferenser före måndagen. Frågan skulle inte lyftas förrän nu.
Men det vittnar också om att ingen på riktigt är nöjd. Budgeten saknar liksom Januarisamarbetet ett tema och en inriktning. Göran Persson-åren präglades av sanering av statsfinanser. Alliansåren av reformer och arbetslinje. Detta politiska samarbete bär fortfarande namnet efter den månad det ingicks. I sig en neutral kompromiss.
Att partier i ett samarbete har olika betoningar och framhäver olika delar av överenskommelsen är helt i sin ordning, men nu låter det som att partiledarna talar om helt olika budgetar. Arbetslinje, ”den grönaste budgeten”, omstartsbudgeten – ja kärt barn har uppenbarligen ovanligt många namn. Ingen använder dock ordet reformbudget för att beskriva innehållet, rimligen av den enkla anledningen att den inte är präglad av reformer.
Utrymmet för satsningar har emellertid aldrig tidigare varit större. Om det tidigare varit en dygd att visa budgetdisciplin ligger det nu i det nationella intresset att låna.
Att dryga 100 miljarder finns att spendera har onekligen underlättat förhandlingarna. Men att partierna använder sig av lånade pengar ställer också extra stora krav på att de nya kronorna läggs på rätt ställe. I annat fall byggs bara nya skulder upp och svensk ekonomi står svagare och inte starkare vid nästa konjunkturnedgång.
Till Centerpartiets och Liberalernas segrar i förhandlingarna hör skattesänkningar; temporära och permanenta. Profilen på förändringarna ökar framför allt låginkomsttagares självbestämmande. Det har helt klart ett värde i sig. Men om de fungerar som medel för att nå de annars redovisade politiska målen – omställning och sysselsättning – är oklart.
Inkomstskattesänkningarna omfattar också skatten på a-kassan varför den inte uppfyller det fulla kriteriet för etiketten ”arbetslinje”. Hur effektiv nedsättningen av sociala avgifter för unga är råder det delade meningar om. Att det är en dyr förändring står dock klart.
Det är som om också budgetområdena brutits ned till olika delar som det förhandlat och kompromissats om. L och C fick skattesänkningar. Socialdemokraterna fick in att de också skulle omfatta försäkringssystemen.
Januaripartierna har kommit överens om att mandatperioden ska rymma en stor skattereform. I väntan på den blir skattesystemet bara än mer komplicerat och framför allt byggs det in än fler målkonflikter. Efter denna budget är frågan om en sådan reform är ett löfte eller ett hot.