En blå linje mot anmälningsplikten

Tidöavtalets kontroversiella punkt om anmälningsplikt för offentlig anställda gällande tillståndslösa avvisas även av Kristdemokraterna och Liberalerna i Västra Götalands-regionen. Agerandet från regionpolitikerna är ett välkommet exempel på hur lojalitet till etiska principer väger tyngre än partilojalitet och organisationsdisciplin.

Det råder nu ingen tvekan om att skuggsamhället måste bekämpas. Sverige har en rättssäker domstolsprövning av asylansökningar där Migrationsverkets beslut kan överklagas till domstol. Den asylsökande får ett juridiskt ombud. Ett avslagsbeslut har helt enkelt en stark legitimitet. Ett ja är ett ja. Ett nej är ett nej.

Det rimliga och mest effektiva är att bekämpa skuggsamhällets materiella förutsättningar, att fokusera på den illegala arbetsmarknaden, att angripa de som exploaterar de tillståndslösa.

Men angiverilagen som den kommit att kallas är både ineffektiv och moraliskt tveksam.

Visst ska det sägas att exempelvis läkare redan i dag har till uppgift att anmäla exempelvis om en person med djup psykisk ohälsa har egna vapen. En läkare har i sin tjänsteutövning att se till patientens bästa men doktorn är också en del i sjukförsäkringssystemet, där uppgiften är att värna skattebetalarnas pengar. Att mista sina vapen är milt uttryckt också en mindre negativ konsekvens av ett vårdbesök än att det ska leda till en verkställd utvisning. Det finns ett patientperspektiv i vapenfrågan, men inte i anmälningsplikten. Till bilden hör också att barn och kvinnor blir mer utsatta av en anmälningsplikt än yngre män som generellt sett har ett lägre vårdbehov.

I grunden mår samhället mycket bra av utvecklad professionsmoral. Läkarmoralen och lärarnas yrkesetik har utvecklats genom år av meningsutbyten och etiska reflektioner inom kårerna. I läkarens uppdrag ligger uppgiften att hjälpa, bota och lindra. I lärarens roll att bilda. Även administratören har som det heter i vår egna kulturella tradition ett ”kall” i sitt yrke. Det är för övrigt administratörer i skola och vård som egentligen påverkas av en anmälningsplikt – inte läkare och lärare. Administratören i skolförvaltningen ska verkställa de politiska besluten, men administratören är också en del av skolans eller vårdens huvuduppdrag.

I skrivningarna om anmälningsplikt försvagas professionerna genom att de tillförs nya uppdrag. Därmed fortsätter en långsiktig uttunning av professionsyrkena där lärare kläms mellan ägare, skolbyråkrater och politiker och där sjukvårdens läkare ska styras upp med metoder från den företagsekonomiska världen. Uppdraget för en borgerlig regering borde vara det motsatta. Att stärka istället för att styra professionerna.

Att en lagstiftning blir verkningsfull är svårt att se. Det kommer bli mycket komplicerat att hålla någon ansvarig för att inte ha tillämpat lagen. Och hur ska någon straffas för att i linje med sitt samvete ha beslutat i enlighet med en moral grundad i yrkesetiken? För tjänstemännen i regeringskansliet blir det något av en mardröm att utforma ett lagförslag rymmande en sanktion mot exempelvis en skoladministratör som inte anmäler en tillståndslös.

De borgerliga regionpolitikerna har helt enkelt på fötterna när de drar upp en blå linje mot anmälningsplikten.