Eftertänksamhet är inte undergivenhet

Att många är på helspänn är inte förvånande, givet svårigheterna i relationerna mellan Fastlands-Kina och västvärlden, som försämrats de senaste åren. Handelskriget mellan USA och Kina. Debatten om Huawei och 4G. Pekingregimens behandling av religiösa minoriteter och den uiguriska befolkningen i Xinjiang, liksom hanteringen av den politiska situationen i Hong Kong – det finns mycket som tär på relationerna. För svensk del kan man tillägga det fortsatta ärendet kring den fängslade författaren Gui Minhai, och Kinas bojkott av H&M.

Det var det sistnämnda som ledde fram till det nuvarande bråket. Efter att H&M uttalat sig om arbetsförhållanden i en kinesisk region utsattes kedjan för bojkott. Något som den svenske journalisten Jojje Olsson rapporterat om. Det ledde i sin tur till att Kinas ambassad skickade ett upprört brev till Olsson, där man med förolämpningar och vaga hot uppmanade honom att upphöra med rapporteringen.

Att en ambassad förolämpar en individ, hotar densamme, och dessutom försöker tysta en journalist är en hel ansamling av allvarliga övertramp.

Utrikesminister Ann Linde (S) konstaterade helt riktigt att det var ett oacceptabelt beteende från ambassadens sida, men påpekade också att ambassadör Gui Congyou inte kommer att utvisas – utvisningar ska inte användas för att göra politiska poänger. Detta i kontrast till representanter för Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som vill att ambassadören förklaras för persona non grata.

Utrikesministern har en viktig poäng. Ambassadören har inte gjort något olagligt, om än moraliskt förkastligt. Man bör som regel vara försiktig med att utvisa diplomater; det är i princip den allra sista utvägen. Att ha kvar kommunikationskanaler med Kina är viktigt, i synnerhet när relationerna är ansträngda.

En eventuell utvisning skulle dessutom kunna få oanade konsekvenser i form av att svenska diplomater utvisas, vilket skulle påverka både det svenska arbetet i Fastlands-Kina – att få ta i kompetenta personer med kunskaper i kinesiska som också är villiga att bosätta sig där med eventuella familjer görs inte i en handvändning – liksom de individer som kan få hela sin tillvaro omkullkastad efter stora personliga investeringar och uppoffringar.

Att svenska politiker använder sig av utrikespolitik i inrikespolitiska syften är förvisso inte nytt. Även Socialdemokraterna har använt samma strategi, som i det kontinuerliga stödet till Palestina – vilket undergrävt Sveriges möjligheter att agera brobyggare mellan israeler och palestinier. Svenska politiker borde generellt sett vara mer eftertänksamma när det gäller hur man agerar kring utrikespolitiska frågor.

Med det sagt är det samtidigt av vikt att Sverige inte lägger sig platt när en ambassadör beter sig olämpligt. Någon form av markering vore på sin plats. Speciellt då ambassadören ännu inte visar tecken på att lugna ned sig. När några representanter för de politiska studentförbunden för en vecka sedan skrev en debattartikel om situationen i Xinjiang fick samtligt ett mejl där de anklagades för att sprida lögner.

I ytterligare ett uttalande på dess hemsida efterfrågar ambassaden ömsesidig respekt och hövlighet. Ett gott råd – men som även ambassadören själv skulle göra klokt i att efterleva.