Dyrt att riva bort utanförskap
I efterdyningarna av korankravallerna har Sverigedemokraterna presenterat ett åtgärdspaket mot parallellsamhällen. Trettio reformer som innefattar bland annat rivning av utanförskapsområden och obligatorisk förskola för barn med utlandsfödda föräldrar som bor i utsatta områden.
Reformförslagen får ses som ett försök att konkurrera med både Moderaterna, och det mer yrvakna Socialdemokraterna, om det politiska sakägarskapet av lag och ordning-frågan. I takt med att Sverigedemokraterna alltmer har normaliserats, och det allmänna politiska handhavandet av migrationsfrågan har förbättrats, har ett behov uppstått att profilera sig i fler frågor för att inte tappa väljarstöd.
Att Sverigedemokraterna befinner sig i en svacka är ett faktum. Under pandemin hamnade partiet i bakgrunden, något som har fortsatt efter Rysslands invasion av Ukraina.
Man har därtill i flera år dragits med ovärdiga representanter som skadat partiets anseende. Ett nyligt exempel är Roger Richthoff. Fram tills i mars var han partiets man i försvarsutskottet, men fick lämna när det framkom att han spridit rysk desinformation om invasionen av Ukraina. Tids nog lämnade han partiet och överväger nu att engagera sig i det nationalistiska Alternativ för Sverige.
”Väljarna straffar inte partiet för dess historia, utan för dess policy.”
Det gällde inte bara någon obskyr excentriker utan en högt uppsatt person. Det understryker återigen partiets opålitlighet vad gäller försvars- och utrikespolitik. Att partiet nu i opinionsmätningar får sitt lägsta stöd på fem år förvånar inte. Det demonstrerar att väljarna inte straffar partiet för dess historia, utan för dess policy.
När partiet nu diskuterar långtgående förslag som att riva utanförskapsområden kan förhoppningen om att framstå som mer ”offensiva” än andra partier snarare bli att än fler sympatisörer tappas.
Något liknande har förvisso införts i Danmark. Men i den danska by- och småstadskulturen med dess få storstäder – näst största staden Århus är inte större än Upplands Väsby och Sollentuna – och en politik präglad av Köpenhamn-Jyllandskonflikten råder annorlunda förutsättningar.
I en svensk kontext är det förstås värt att komma ihåg stadsplaneringsaspekten vad gäller utsatta områden. Men att helt sonika riva ned hela områden – vilket uttryckligen är en av möjligheterna partiet ser framför sig – skulle röra sig om en stor kapitalförstöring. Syftet må vara att visa sig handlingskraftig, men det demonstrerar åter partiets svaghet vad gäller policyskapande.
