Dubbla budskap om forskningens frihet
Torsdagen var denna mandatperiods Dagen D för rektorer och ledningar för landets lärosäten. I ett land där högskolor och universitet med några få undantag är statliga får inriktningsbeskedet från regeringen i högskole- och forskningspolitiken enorm betydelse. Trots att högskolorna- och universiteten är i antal anställda den största statliga sektorn är det politiska intresset annars lågt.
Förskolans inriktning diskuteras mer än högskolans.
Därför reduceras också politiken för den högre utbildningen och forskningen lätt till en fråga om anslag och platser. Det var också till anslagen som näringsminister Ibrahim Baylan och högskoleminister Matilda Ernkrans helst talade om under presentationen. Stora resursförstärkningar väntar lärosätena under kommande år.
Ett annat huvudnummer för högskoleministern är regeringens förslag om att skydda den akademiska friheten i lag. Det ska förstås mot bakgrund av utvecklingen i Central- och Östeuropa där universitetens självständighet beskurits. Men här finns en dissonans mellan regeringens högstämda retorik och det praktiska innehållet i propositionen.
Sant är att forskningen underlättas med högre anslag. Jakten på projektpengar för att finansiera tjänster avtar. Men den som läser det finstilta i proppen ser att den totala styrningen av universiteten stärks. lärosätenas autonomi försvagas således.
Nu går regeringen inte lika långt som förslagen i den strukturutredningen, struten, dumstruten kallad, som förordade överenskommelser mellan lärosätena och regeringen.
Efter hård kritik prioriterar istället ministern ett system med ”lärosätesspecifik” styrning. Det betyder att regeringen i regleringsbrev kan ställa specifika krav på exempelvis Linnéuniversitetet. Enligt förslaget kan det gälla mål för antalet examina på exempelvis vårdutbildningar. Det kan också röra sig om jämställdhet där regeringen uttrycker besvikelse över sammansättningen av kön för landets professorer. Universitetens uppgift att samverka med det omgivande samhället ska också styras upp av regeringen.
Det är stora centraliseringssteg på områden – utnämningar, examensplanering och regionala samarbeten – som bäst hanteras lokalt. Och som bäst hanteras av forskarsamhället.
Frågan är ju också om regeringen, läs utbildningsdepartementet, har resurser och personal för att styra över landets lärosäten.
Viljan att dirigera forskning märks också i de olika nationella program som regeringen presenterar. Få vänder sig mot forskning om pandemier eller satsningar på annan medicinsk forskning.
Propositionstexten är dock mer än detaljerad och talar explicit om behovet av nya studier om ”social bostadspolitik” landsbygdsutveckling i jämställdhetsperspektiv. Och så har Miljöpartiet lyckats att få in regeringsstyrd forskning om alternativa metoder för djurförsök.
Hur går detta ihop med den akademiska frihet som ska skrivas in i högskolelagen?
Jo som de traditionella universiteten själva påpekat gäller skyddet inte universitetens autonomi i relation till staten. Den akademiska friheten blir således något som högskolorna själva ska värna.
Den åtföljs alltså inte av någon ökad organisatorisk frihet. Det gör inte lagen betydelselös, men det vittnar om en substantiell skillnad mellan teori och praktik i högskolepolitiken.
