Dubbelspelet om Nato slår rekord

Det senaste exemplet är den diskussion som nu pågår i EU om att stärka den militära förmågan. Fiaskot i Afghanistan och det faktum att USA förflyttar sitt militära engagemang till Stilla havet och Asien har återuppväckt frågan om EU ska bygga upp en egen större snabbinsatsstyrka på 50 000 man.

"Vakna upp Europa, din barnflicka har slutat", twittrade en fransk toppdiplomat efter president Joe Bidens tal där han markerade att uttåget från Afghanistan var början på en ny era.

Sverige tillhör de skeptiska staterna tillsammans med de baltiska staterna och Polen som alla har blickarna mot Ryssland och Moskva. Sydeuropeiska länder blickar istället mer mot Afrika än Arktis. De säkerhetspolitiska hotet är i deras ögon flyktingströmmar och konsekvenserna som skulle uppstå om stater i närområdet faller samman.

Men det kan knappast bli mer motsägelsefullt än när försvarsminister Peter Hultqvist förklarar att han värnar den ”transatlantiska länken” som ”måste hålla”.

Den transatlantiska länken är lika med Nato och USA. Och den rymmer också Storbritannien.

Vad blir den svenska rösten värd? Den svenska regeringen pläderar för ett transatlantiskt samarbete som den samtidigt inte vill vara en fullvärdig del av. En sådan röst uppfattas inte som trovärdig.

Samtidigt har Hultqvist och regeringen anpassat sig efter de nya mönster som gäller. Efter Brexit och under Trumpåren har Frankrikes betydelse för Europas säkerhet ökat. Frankrike är permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, landet har egna kärnvapen och republiken har länge haft europeisk ”strategisk autonomi ”som ett centralt utrikespolitiskt mål. Ja, ända sedan president Charles de Gaulles dagar.

Frankrikes ökade betydelse understryks också av att Kroatien nyligen köpte franska Rafale-stridsflyg istället för amerikanska - eller kanske istället för det främsta alternativet i svenska Gripen. Macron sände också fartyg för att markera stöd till Grekland i konflikten med den turkiske presidenten Erdogan. Frankrike markerar närvaro också i Sydkinesiska sjön med bland annat en kärnvapenbestyckad ubåt.

Att Sverige sänder specialförband till den franskledda insatsen i Sahelområdet ska ses i detta ljuset. Det ligger också i svenskt intresse att Sahel inte blir en exportör av terrorister till Europa, men framför allt är bidraget motiverat av politiska skäl.

Som icke Natoland blir denna typ av bidrag med specialoperatörer och militära rådgivare allt viktigare. Utanför ett formellt samarbete ökar betydelsen av strategiska partnerskap och bilaterala avtal med andra regeringar.

Men till skillnad från ett Natomedlemskap grundas samarbetena inte i bindande regler utan i avtal och tillit. Det är en lös grund för framtida svensk säkerhet.

De svenska linjen är således på sikt inte en del av lösningen utan en del av problemet. Genom att ställa sig utanför det transatlantiska samarbetet får Sverige inte en trovärdig röst i en inomeuropeisk röst om framtida försvars- och säkerhetssamarbeten.