”Dom”-debatten handlar om någonting större
På senare år har ”dom”-frågan präglat språkdebatten. När folk ändå inte kan skilja på ”de” och ”dem”, vore det inte rimligare att ändra språkreglerna en gång för alla? Eller vore det, med författaren Björn Ranelids ord, en ”eftergift för de okunniga och obildade”?
Frågan fick en ny uppsving häromveckan, då Språkrådets tillträdande chef Lena Lind Palicki officiellt gick ut med att hon förespråkar en ”dom”-reform. Några dagar senare kom Victor Malm, Expressens kulturchef, ut som reformist. Han menar att förmågan att kunna skriva på det grammatiskt korrekta sättet har blivit en form av socialt kapital. Genom att ”demokratisera” bort regeln försvinner denna ojämlikhet.
Kulturchefen på en av landets största dagstidningar är inte vem som helst. Malms utspel är med andra ord en rejäl vinst för ”dom”-förespråkarna. Snart kan en formell reform väl vara oundviklig.
Språk är inte statiska. Förändringarna i sättet vi talar speglar nya trender och normer. Så har det alltid varit, vilket även den mest inbitna grammatikfascisten begriper. Men regler existerar också av en anledning.
”Språket blir därmed samhällets lägereld.”
För vad är egentligen ett språk? Det är en uppsättning bestämmelser kring hur vi med olika ljud beskriver vår verklighet. Att behärska denna uppsättning bestämmelser är att intas i en gemenskap. Språket blir därmed samhällets lägereld. Det finns de som sitter närmast värmen och de som sitter borta i skuggorna. Men i ett gott samhälle strävar man efter att ge plats till så många som möjligt i värmen.
Det sistnämnda för oss långt bortom ”dom”-debatten. Svenskans ställning bland landets invånare har i allt högre grad blivit föremål för diskussion. För hur genomförs en lyckad integrationsprocess när man knappt träffar svenskar i vardagen? När det inte finns språkkrav för medborgarskap? Eller när välfärdsanställda inte behöver behärska svenska för att utföra samhällsviktig service?
Nyligen kom forskningsrapporten ”Invandrade lärares erfarenheter efter Snabbspåret för lärare och förskolelärare och kompletterande lärarutbildningar” från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Syftet är att undersöka hur det gått för de lärare som kommit hit som flyktingar från främst Syrien och sedan gått en snabbutbildning för att kunna arbeta i den svenska skolan. Resultatet visar, inte helt oväntat, att det funnits många utmaningar med upplägget.
Lärarnas bristande språkkunskaper har lett till situationer där de förlöjligas av elever. Eller så har eleverna själva tvingats bli lärarens lärare. ”Barnen hjälper mig med svenskan och jag hjälper dem med matematiken”, säger en av dem.
Ur ett integrationsperspektiv är detta förstås underkänt. Lärare med bristande språkkunskaper riskerar dessutom att hamna på skolor i områden där eleverna själva behöver ett lyft i svenskan. Men för att ta sig ur ett sammanhang där språket så tydligt blir en symbol för klasstillhörigheten behövs tydliga mål att kämpa mot. Som att lära sig skillnaden mellan de och dem.
