Dobbel och hasard inget riskfritt nöje
För några år sedan införde den dåvarande rödgröna regeringen en ny spelreglering. Bland annat infördes striktare regler för reklam, och en skatt för att få marknadsföra sig mot svenska medborgare. En från flera håll efterfrågad reform. Många hade tröttnat på oseriösa aktörer och spelbolagens aggressiva reklam. Resultatet blev positivt. Spelandet sjönk i Sverige.
Den förra regeringen tog ett välkommet initiativ till att justera reglerna för marknadsföring av spel, där tanken var att måttfullheten skulle stå i relation till spelets riskfullhet. En klok avvägning.
Tyvärr ser denna reform nu ut att stoppas. Riksdagens kulturutskott föreslår att riksdagen avslår den del av propositionen som berör krav på måttfullhet vid marknadsföring.
Därmed kan utskottet sägas gå mindre på den folkliga linjens sunda skepsis mot spelreklam, för att i stället lyssna på de högljudda röster som ser även spelmarknaden som en viktig kulle att dö på i den individuella frihetens namn i kampen mot statligt förmynderi.
Men, för att återkoppla till Fredrik Reinfeldts ord om alkohol: Om det förvisso går att analysera det hela som en frihetsfråga, så är det också något som leder till stor ofrihet. Spelmissbruk är inte bara en fråga för den enskilde individen, det drabbar också människor i den drabbades närhet, liksom samhället i stort.
”Det ligger i skattebetalarnas intresse med en måttfull spelmarknad.”
Familjer splittras, barn märks för livet, arbetsplatser förlorar en kollega. Det är det offentliga som står för notan när när beroendet leder till vårdbehov, sjukskrivningar och arbetslöshet. Det ligger i skattebetalarnas intresse med en måttfull spelmarknad.
Om spelandet i sig alltsomoftast är en relativt harmlös förströelse som förnöjer – att satsa en slant kan ge lite extra spänning till både helg och vardag – bör lagstiftarna dock inte bortse från de risker som finns. Det var inte utan anledning som till och med oskyldigt kortspelande och dylikt långt in på 1900-talet kunde ses på med oblida ögon i städade hem. Det kollektiva minnet av ”speldjävulens” framfart, med skulder och social misär i dess spår, fanns kvar som ett djupt intryck i folksjälen.
Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) – som själv ruinerades till följd av spel – skildrade i en av sina romaner (”Spelaren” – som han ironiskt nog skrev för att betala av sina spelskulder) hur spelandet genom psykologiska mekanismer förleder missbrukaren. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan lamslår förnuftet som kan hålla den mest orimliga fantasin för sanning. Med katastrofala följder. ”Jag lämnade bordet som bedövad. Jag fattade inte ens vad som kommit över mig.”
När kulturutskottet tids nog sammanträder för att diskutera frågan om en kulturkanon får man hoppas att den litterära listan innehåller lite Dostojevskij.